PT-Lisa: ”Du ser inte vilket bagage vi bär på”

PT-Lisa: "Du ser inte vilket bagage vi bär på"

20-åriga Lisa Johansson är PT och har alltså som jobb att inspirera andra att bli sina bästa tränings-jag. Hon bloggar här om att många inte förstår hur vägen mot den vältränade kroppen kan se ut. För hennes egen del började det med anorexi och matångest.

Text om att vi alla bär på ett bagage som inte syns (återkoppling ”Äta för att bygga en stark kropp”)

Jag har fått jättefina reaktioner på mitt inlägg om att äta för att bli starkare (läs HÄR), vilket har gjort mig otroligt glad. Det har också lett till flera diskussioner, både med kollegor och klienter, och det är framför allt bilden jag publicerade på mig själv för tre år sedan vs. nu som öppnat flera ögon för att det ofta finns mycket mer i varje individs bagage än vad som först syns. 

Som personlig tränare möts man ofta av förutfattade meningar om att man alltid varit tränad, att det har varit enkelt och att man inte förstår hur svårt det kan vara att försöka förändra sin livsstil. Att varje träningspass är en dans på rosor och att resultaten kommer på löpande band. I verkligheten har var och en av oss genomgått vår egen personliga resa, som ofta varit längre och krokigare än vad som syns utåt. 


Min resa har varit att bestiga Mount Everest, barfota och med en 30 kilos ryggsäck att släpa på. Från normalviktig till att snabbt tappa 15 kg, till att långsamt, långsamt bygga upp mig igen. Kantat av bakslag efter bakslag, något steg fram och något steg bak. Den fysiska resan har inte varit någonting i jämförelse mot den mentala. Samtidigt så har jag pressat kroppen att jobba oerhört hårt för att bli starkare, snabbare, uthålligare. Varför? För att jag älskar det. För att träning kan vara så fantastiskt roligt och för att det gör mig lycklig. Med det sagt så är inte varje pass skönt eller kul. Snarare så är det fruktansvärt jobbigt, tar mycket tid, gör ont, och att dra ett nytt personbästa resulterar oftast i ett utslaget illamående de nästkommande timmarna. Och det är just det som inte syns – alla tusentals timmar som ligger bakom resultatet. Vi ser ytan och bedömer en person därefter, utan att ha en aning om hur denne kommit dit och vad som krävts. Ytan är en del av resultatet från allt hårt arbete som lagts ner. En persons utgångsläge och resa är ofta helt annorlunda än vad vi föreställer oss, och därför är det så himla viktigt att vara ödmjuk inför det faktum att det finns en anledning till varför var och en blivit den person man är idag. 

 

Så. Kontentan av mitt svammel är väl att vi ska ha förståelse för att alla har bestigit sitt Mount Everest, och att alla har sitt bagage som inte alltid syns. Att stora resultat kräver enormt mycket arbete, ha det i åtanke när du ser på din omgivning. Och glöm inte bort att då och då titta bakåt, bara för att med stolthet se hur långt du kommit. 

Text: Lisa Johansson



Inga Kommentarer Ännu

Lämna Ett Svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.