Det är inte alldeles lätt att plötsligt bara springa som man aldrig gjort annat. Här är vår toppbloggare Maria Lundqvist Bohrnertz story om hur hon gick från idrottshatare till marathonälskare.
Eftersom jag ju själv alltid ratat och HATAT allt vad idrott och i synnerhet löpning heter i hela mitt liv, fram till för typ 3,5 år sedan så vågar jag faktiskt dela med mig av mina erfarenheter kring hur man faktiskt börjar. Jag gick ju från att vara den som ansåg att det inte fanns en enda anledning att springa av fri vilja. När jag var yngre och blev jagad av mina småbröder när vi bråkade så slutade det alltid med att jag stannade och ”gav upp”. Helt enkelt eftersom jag hellre tog smällarna och fajten som blev än att fortsätta springa.
Så, många har självklart frågat mig – och förundrats (inte minst min familj och de som känt mig länge) över hur i hela friden jag kunde börja springa. Och jag har ju skrivit lite om det tidigare i ett annat inlägg (Min väg från 0-100) men tänkte faktiskt att jag ska försöka ge mig på att förklara hur jag bar mig åt. Det finns massor av löpguider och träningsupplägg att följa, varav de flesta bygger på strategier om att omväxlande gå och omväxlande springa. Det fungerar säkert ypperligt för många. Jag trappade istället upp från långsam promenad till snabbare och snabbare ”power walks”. Jag gick ju under ungefär 1,5 års tid innan jag gav mig på att testa att springa – och sen sprang jag. Utan att gå. Det kanske inte fungerar för alla, men det fungerade för mig – en mycket långsam upptrappning av tempo och ”flås”.
Här kommer mina bästa do’s and dont’s från min löparresa.
1. Gå inte ut för hårt!
Det här är kanske det vanligaste tipset. Och ja, för mig stämde det ju verkligen. Jag började med att gå. Gå, gå, gå och gå. Snabbare och snabbare, längre och längre. Det som till slut hände var att jag kände att; ”nu går jag nästan så snabbt att jag nästan springer”. Då var jag redo! Misstaget jag hade gjort tidigare var att jag trodde att springa var lika med ”maxa järnet” (det som jag ju nu ägnar mig åt ibland i form av snabba, korta intervaller och fartlek). Då orkar man ju kanske springa korta stunder. Kanske 100-300 meter. Sen tar man slut. Det är, enligt mig, ”fel variant av springa” i början. Steget från att gå till att börja springa ska vara kort. Det går långsamt i början. Det är kanske mer ”lufs” eller ”jogg”. Man kan inte springa för långsamt i början. Med denna strategi gick jag från att bara ”promenera” till att efter att ha sprungit en enda ”testrunda” på 2 km klara av att springa mitt livs första 5 km (sammanhängande utan att stanna eller gå). Så, var inte rädd för att ”gå fort” och ”springa långsamt”!
2. Spring hellre lite än inget alls
Den bästa träningen är den som blir av. Det gäller även för löpning. Planera inte för att kunna springa en 5 km tur det första du gör om du aldrig sprungit förut. 100 meter är bättre än inga meter alls. Sen kan du öka på distansen. Är du ute och går, bestäm dig för att springa fram till nästa lyktstolpe. Nästa gång kanske du springer ”2 lyktstolpar”.
3. Rätt skor
Investera i att gå och prova ut ett par bra skor. Tala om vad du ska ha skorna till – vill du t.ex. både kunna promenera och springa, eller bara ”power walk’a” eller bara springa? Be om råd. Det är skillnad på skor och skor och just när det gäller löpningen så kan de faktiskt både hjälpa och lika mycket stjälpa om du väljer fel. Ta reda på om du behöver skor för exempelvis pronation, överpronation eller om du har ett neutralt steg. På många butiker där man är specialiserade (ex. Löplabbet) är de extremt duktiga på att hjälpa dig hitta rätt. Det lönar sig! Jag lovar.
4. Mät dina framgångar
Jag är själv lite besviken över att det tog mig ett tag innan jag började ”registrera” mina promenader och sedemera löpningsrundor. Det är så himla roligt att ha kvar historik över hur det såg ut bara för några veckor sedan – särskilt i början! Jag använder fortfarande ALLTID Runkeeper när jag springer (trots att jag nu även har en Garmin-klocka) – där kan jag blicka tillbaka till mina första rundor, alla gamla kartor och tider. Så se till att börja registrera när du bestämt dig för att börja, det kommer du tacka dig själv för senare.
5. Hitta dina triggers
För mig var och är det: musik! Jag kan inte springa utan musik i öronen. Jag lyssnar på musik till och med när jag springer lopp. Alltid. Jag har olika spellistor beroende på ”humör” och vilken typ av löprunda jag är sugen på. Från långsamma ballader till peppande pop och techno till ”julspellistan” till knasiga gamla schlagers. Du kanske föredrar ljudböcker eller podcasts? Eller är din trigger kanske istället att få ha det tyst omkring dig och bara njuta av ljuden från dina egna andetag? Eller fågelkvitter..? Vad njuter och inspireras du av att lyssna på och se när du springer? Vill du springa i ”storstadens brus” eller hellre i skogen?
6. Slutligen: ”Bara gör’t” (Just do it)
Det är inte alltid kul. Många rundor är rena pinan, fortfarande. Framförallt innan man kommit ut. Men när man sprungit och kommit hem så är det alltid så underbart! Ibland måste man faktiskt helt enkelt tvinga sig själv att komma ut och hålla löpningen igång (eller få någon annan att tvinga en). Ibland, exempelvis om man drabbas av skador eller sjukdom, så kanske man behöver göra uppehåll – och då kommer man gräma sig över de gånger man hade chansen att ge sig ut på en runda men inte tog den. Man blir liksom beroende (tro mig). Det svåraste beslutet brukar vara, även för oss som är ”vana löpare”, att byta om och snöra på sig skorna. När man väl gjort det, då är man nästan redan i mål.