Midsommarträning - 7 sorters blommor!

2017-06-22

Det är något speciellt med att träna på högtidsdagar. Oavsett om det är påsk, julafton, födelsedag eller andra bemärkelsedagar.
När jag springer på julafton kör jag – givetvis – med tomteluva (se inlägg HÄR) och på långfredagen kör jag givetvis långpass (se inlägg HÄR). Och när man springer eller tränar på midsommar kan man ju göra det iförd blomsterkrans. Nackdelen må vara att det kan bli väldigt varm och kliigt efter en stund. Och om du ex. väljer att utföra annan träning än löpning så finns ju risken att kransen till slut står på ända eller ramlar av!

Så, istället för att ”piffa upp” med en midsommarkrans kommer här mitt tips! 

Passet 7 sorters blommor!   
  

Bukett 1) För dig som vill springa/lufsa eller gå:
Plocka 1 blomma för varje kilometer du avverkar.
Variant: Variera genom att göra till ett pass med långa intervaller. Förslag kan då vara att köra varannan kilometer i lugnt tempo och varannan i snabbt (börja givetvis med en lugn kilometer så att du kan värma upp).

Bukett 2) För dig som utför annan träning:
Gör 3 repetitioner av nedan med 30 sek vila mellan varven. Varje övning/km motsvarar 1 blomma:

Blomma 1: 20  Jumping jacks

Blomma 2: 20 steg utfallsgång

Blomma 3: 20 situps

Blomma 4: 20 st Squats/benböj

Blomma 5: 20 armhävningar (på knä eller tå)

Blomma 6: 20 burpees

Blomma 7: Plankan - så länge du kan/vill

Om du inte har turen att ha en blomsteräng inpå knuten kan du gärna kombinera pass 1 och 2 och då förslagsvis gå 1 km mellan varje övning. Du kan självklart förändra precis hur du vill och anpassa till både svårare enklare!

Glad midsommar!


Vackert hår - hur gör man? Eller - HUR man låter bli att klippa sig

2017-06-21

OK. Jag har problem. Det är ett stort, eländigt och ett riktigt I-landsproblem. Jag går längs med kanten till en djup ravin. Jag balanserar bokstavligt talat på den hårfina gränsen mellan hopp och förtvivlan. Jag ska försöka spara ut håret. Pjuh… För alla er som någon gång gått igenom detta med att försöka spara ut en kort frisyr till en lång – eller ni som drömmer om att håret ska växa fortare – bli längre så vet ni precis vad jag pratar om.

För att göra min hårhistoria så kort det går. Jag har alltid haft långt hår (åtminstone så som jag själv upplever det). Ner på ryggen. Någon period klippte jag det axellångt. Men annars har det alltid varit långt. Jag drömmer fortfarande om mig själv som långhårig på nätterna. 2009 klippte jag en längre page – trivdes bra i det förutom att det ju krävde en hel del jobb. När jag blev gravid fick jag som annars förvisso haft fint självfall – från ena dagen till den andra – lockigt hår! Ja - riktigt lockigt hår! Bara sådär! Pang bom! Det var rätt kul och funkade ju bra med hår ner till axlarna. Sen försvann lockarna i samband med amning. Då ledsnade jag och klippte succesivt håret kortare och kortare – delvis i takt med mitt ökande träningsintresse. För det är ju så ljuvligt praktiskt med kort hår när man tränar ofta. (Läs gärna mitt tidigare inlägg: Hänger din träning på håret?)

Dagen är nu kommen. Gränsen är nådd. Den nåddes när sonen frågade; ”Mamma, hur såg du ut när du var tjej och hade långt hår..?”. Då kände jag att – fasiken, ungen måste ju få se sin mamma i långt hår! Nej, men skämt åsido – jag saknar faktiskt mitt långa hår ibland. Så. Nu gäller det – klippa eller inte klippa!? Nu har vi nått den magiska och avgörande gränsen när håret börjar leta sig ner över öronen och jag får kämpa varje gång jag passerar en frisörsalong. ”NEJ, inte gå in och klippa…INTE klippa…Tänk på något annat”.

Kan man få håret att växa fortare!? Finns det några knep som faktiskt fungerar? Här kommer ett par stycken saker du däremot kan göra för att förbättra förutsättningarna för ett välmående hår!

 1. Klipp topparna regelbundet
Nej, det gör inte håret längre, men det ser och känns friskare ut vilket kan hjälpa dig från att fatta drastiska beslut (dvs. klippa av allt). Dessutom får du behovet tillfredssatällt att gå till frisören (ni som liksom jag har haft/har kort hår vet att det kräver regelbundna frisörbesök att underhålla – bara det i sig blir en ”vana” man ska försöka trappa ner i frekvens).

 2. Undvik färgning/blekning
Samma som ovan – låt håret vara.

 3. Begränsa användandet av värmeverktyg (fön/plattång)
Också samma som ovan – helt enkelt – undvik saker som sliter på håret.
Håller du håret så välmående och friskt det går under utväxtperioden så ökar dessutom chansen att du får behålla de hårstrån som växer sig långa (som annars riskerar att gå av som resultat av slitage etc.)

 4. Undvik stress!
Ja, håravfall kan faktiskt öka efter perioder av stress! Det sker inte direkt, utan tar ungefär 3 månader (baserat på hårstråets tillväxtcykel).

 5. Fyll på med näring och vätska
Japp, precis som en blomma. Näringsrik mat och lagom med vätska. Mår kroppen bra mår håret bra – säger sig självt!

 6. Sluta tvätta håret
Nja, inte helt – men försök att begränsa hårtvättandet till 1-2 ggr/veckan. Det tar ett tag att vänja sig vid det, men på så sätt bygger du upp hårets (och hårbottens) naturliga barriärer igen. Tränar du mycket så kan du välja att skölja ur håret med enbart vatten. Efter ett par veckor kommer du märka att håret faktiskt inte alls känns lika ”fett” och konstigt som när du började.

Jag kan säga att när jag, precis som många kvinnor som fött barn, ammade så tappade jag rejält mycket hår en period. Förutom ovan, så testade jag då faktiskt tillskottet Priorin (finns på Apotek och i hälsofackhandel). Och min upplevelse var att det fungerade. Jag upplevde att håret växte sig starkare och också snabbare – men har givetvis inga vetenskapliga belägg för det mer än att jag som sagt upplevde att det inverkade positivt på håret.

Nu ska jag försöka klara mig igenom ytterligare en dag utan att klippa mig. Vi får se hur det går.

Här en mycket oskarp bild jag hittade från mitt första "page-ryck" för några år sedan...

..och en "rufs-bild" efter ett par åk i berg-och-dalbana!


Läskande vattenmelonslush - utan tillsatt socker!

2017-06-19

Vilket fantastiskt väder vi har (åtminstone här i Stockholm)! Och det är precis dagar som dessa som jag verkligen suktar över läskande drycker! Ett barndomsminne, som hör sommaren till, är för mig Slush! Ni vet de där isiga färglada dryckerna man kan köpa och sörpla i sig med sugrör!? Dessvärre så innehåller de man köper färdigt extremt mycket tillsatt socker (därav den kan behålla den där lagom isiga konsistensen).

Men, lugn bara lugn, nu ska ni få sommarens absolut fräschaste och mest svalkande tips! Dessutom HELT utan tillsatt socker, baserat på EN ingrediens som förutom att den är supergod dessutom är fullproppad med vitaminer och ger en mängd härliga fördelar! Den innehåller massor med antioxidanter (ex. Lykopen) och bland annat aminosyran Citrullin, som faktiskt kan bidra till att sänka blodtrycket och sägs också kunna bidra till att minska ansamling av fett i kroppen. Den är dessutom kalorisnål! Hur bra!? Jag pratar om VATTENMELON!

Vattenmelonslush

Du behöver:
1) Färsk vattenmelon, utan skal men kärnorna kan gott vara kvar - ingen idé att lägga ner arbete på att ta bort dem.
2) Skär fruktköttet i kuber och frys in i en plastpåsar. Jag brukar räkna med att ha cirka 150 gram per påse.
3) När bitarna fryst helt - mixa dem tillsammans med valfri vätska (ex. kolsyrat vatten, vanligt vatten) för att få önskad konsistens. Börja med lite vätska och öka sedan på försiktigt vartefter. Tänk på att "vattenmelonisen" kommer smälta  vartefter och bilda mer vätska.
4) Häll upp på glas och njut med sugrör och/eller sked!

Såhär på sommaren ser jag alltid till att ha ett par påsar med vattenmelonkuber i frysen - alltid redo att slänga ner i mixern när jag vill ha något läskande och gott!

Vill du, så kan du variera med att blanda i frysta jordgubbar eller hallon i mixern tillsammans med vattenmelonen. Du kan även smaksätta med lite lime eller använda saft eller läsk (med eller utan socker). Efter träningspass brukar jag ha i rå äggvita i mixern - slushen blir då något vitare men mer proteinrik. Vill man ta slushen steget vidare så kan man självklart blanda den med ljus rom eller varför inte mousserande vin...


Varmt = av med kläderna!?

2017-06-18

Kunde inte låta bli att ta mig ut en liten sväng imorse! De här dagarna, som inte är så många, när solen skiner och värmen slår emot en när man kommer ut trots att klockan bara är barnet är de absolut bästa! De tillsammans med de riktigt härliga soliga, kalla och snövita dagarna på vintern.
Idag var det 23 grader och strålande sol. Då vet jag, att då är det de kortaste shortsen som gäller - och gärna enbart sport-BH utan linne över som gäller för min del. Annars kommer jag koka över. Jag svettas lätt  och mycket och blir väldigt varm väldigt fort.

Det här med att klä sig rätt beroende på väder när man ska träna eller röra på sig ute kan vara rätt knepigt. Både på vintern och på sommaren. Men det som slår mig är att de flesta jag möter på mina springturer på somrarna verkar klä sig väldigt varmt. Många (majoriteten kvinnor faktiskt) kommer springandes i långa tights och gärna t-shirt! Varför!? Karlarna å andra sidan verkar dra på sig shorts så fort termometern visar 5 grader eller mer (sen kör de ju oftast, av en för mig outgrundlig anleding, med shorts över tights'en när det är svalare men det är ju en annan histoiria).
Vad är det som gör att vi kvinnor tycks, åtminstone enligt min högst ovetenskapliga och icke statistiskt säkerställda undersökning, låta oss begränsas? Skäms vi över våra kroppar? Känner vi oss som "allmänt skådebröd"? Fryser vi? Vill vi skydda oss mot solen?
Jag har ingen aning, men skulle vara intressant att veta hur ni som envisas med långa (varma) kläder på somrarna resonerar. För min del får ni mer än gärna ha vilka kläder ni vill - såklart, men jag hoppas att ert klädval inte beror på att ni låter er begränsas av er självkänsla, vad andra ska tycka eller för att ni är rädda. Jag är själv ett fan av att vi vågar vara dem vi är! Och så måste man ju "valla valkarna och groparna" lite också, när vädret tillåter!
Njut av värmen - och glöm inte att smörja in er rejält med solskydd!

Pling, pling - ur vägen!

2017-06-17

Det finns de som säger att löpning inte är en materialsport! Helt fel enligt mig!
Det finns hur många prylar somhelst som förbättrar dina förutsättningar att lyckas med löpningen! Förutom skor för alla olika underlag och ändamål, kläder i "rätt" material, vätskebälten så finns ju klockor. Och inte bara klockor som i löparklockor utan klockor som i ringklockor!

För oss "storstadslöpare" så är detta en helt livsnödvändig pryl! För visst är det så, att det oftast är betydligt smidigare att springa på cykelbanan än på trottoaren där man måste trängas med dagisklasser, "latte-mammor" som envisas med att gå i bredd med barnvagnar, turister som stannar och fotograferar och mötande personer som inte har nån koll på vem de möter eftersom de går och stirrar ner i sina telefoner!? På cykelbanan tar man sig fram fort (och dessutom är underlaget oftast asfalt vilket är något mer skonsamt underlag än de gatstenar som ofta ligger på trottoarerna). Och ja, visst, cyklisterna blir ofta arga och plingar argt - men utrustad med den här pinglan så kan du bara plinga tillbaka! För att inte tala om hur smidigt det är att för dig som är riktigt snabb kunna plinga när du ska springa om!

Denna fick jag i present för ett par år sedan. Har använts sparsamt kan jag säga. Men snacka om att det är kul att använda den när man kommer farande på knökfulla gångstråk! För roligare och mer förvånade miner får man leta efter när man "plingat", folk vänder som om och man springer förbi och de ser helt häpna ut eftersom de förväntade sig en cyklist.
Rolig är den verkligen - kanske som en kul present till någon löpare du känner! Den finns att köpa här: https://run-bell.com/


100% njutning - Stockholm Trail!

2017-06-11

Men alltså, var det fantastiskt eller?
Vädret kunde knappast vara bättre. 20 grader, växlande molnighet och en stämning på topp! Strax efter 10 i morse (nja, eller förmiddags för oss som vaknar tidigt) var det ÄNTLIGEN dags att inta Hammarbyhöjdens IP för veckans andra höjdpunkt! Som jag längtat efter detta! 21 km ren och skär njutning. Utan tidspress, utan prestationskrav OCH sist men inte minst UTAN musik i öronen!
Jag och fantastiska Lisa mötte upp teamet bakom Stockholm Trail och bytte några ord med såväl Marielle, som Olle och övriga!
(läs gärna mina tidigare inlägg om Stockholm Trail och traillöpning som ni hittar här: Ladda för trail Därför ska du byta asfalt mot skog och Träning med extra allt - Traillöpning)

Det var ett kärt återseende och jag kände verkligen sån härlig energi för detta lopp eftersom det ju varit min "belöning" till migsjälv efter Stockholm Marathon förra helgen. Bästa Åke satt ju vid ett par kilometer in på banan och även vid cirka 20 km och det kändes verkligen så himla härligt att se honom igen! Vilken fantastisk bana du fått till och jag är så glad att jag fick springa med dig på provlöpningen när några delar av den "kom till".

Banan var så fint snitslad och servicen längs med banan suverän! Vatten, Cola, Sportdryck, banan, lakrits, russin, godis och banan! Och det härligaste av allt var att det kändes så genuint och alldeles utan att att störa upplevelsen och mötet med naturen. Så bra arrangerat! För er som (liksom jag) funderar på hur man ger sig ut på en 21 km löprunda mitt ute i skogen (utan orienterarerfarenhet och därmed också utan att veta var man är) kan jag varmt rekommendera detta lopp!

Efter några kilometrar slog jag sällskap med tre fantastiska kvinnor - Charlotta, Monica och Gunvor! Vi turades om att "ta täten", det skrattades, pratades och väntades in varandra där det behövdes. Det var verkligen en ljuvlig tur och jag slogs verkligen av - återigen - att det är just detta som traillöpning i allmänhet och Stockholm Trail i synnerhet betyder för mig! Gemenskap, löparglädje och naturupplevelse! Bitvis gick vi, bitvis kanade vi nedför, klättrade/kravlade uppför och självklart sprang vi! Stort tack för det fantastiska sällskapet!

Man känner sig verkligen som en gudinna när man passerar krönet på Hammarbybacken! Banan är verkligen tuff men oj vilken fantastisk upplevelse för kropp och själ! För er som nödvändigtvis vill veta, så fick jag sluttiden 3.24. Rätt stor skillnad om man jämför dessa 21 km med Stockholm Marathon 42 km som jag klarade på lite drygt en halvtimme mer. Det säger lite om skillnaden mellan traillöpning och asfaltslöpning men också en del om vad det gör när man väljer att springa för njutningens skull och inte för prestationens...

Och min utvärdering av detta fantastiska lopp måste tyvärr bli att Åke (Holmberg - banläggaren) nog får "göra om och göra rätt" till nästa gång. Banan var minst 10 km för kort enligt mig! Minst! Men skriv upp mig på deltagarlistan redan nu till nästa år! Räkna med mig 2018! Och vad sägs om en "Stockholm Trail - Winter Edition"? Läs mer om Stockholm Trail här: www.stockholmtrail.se

TBT - Du kan allt!

2017-06-08

Throw Back Thursday!

I förrgår, på nationaldagen, bjöds det på lunch hos min morbror! Hederlig köttfärslimpa tillagad i lergryta! Förutom lunchen så fick jag med mig en påse med gamla böcker (typ bara sångböcker eftersom jag enda sedan jag var liten älskat allt vad musik heter - främst att sjunga). Men, det fanns också ett gammalt fotoalbum i påsen. Min farfar var en en flitig fotograf och jag har så många underbara bilder från min barndom. Som bevis på att jag också haft så många härliga och kärleksfulla stunder under min uppväxt utöver de mindre bra...

Det jag slogs av var att det fanns så många bilder som visade på den där fantastiska okomplicerade relationen till livet och också till rörelsen! På bilderna, tagna 1984, är jag orädd och rörlig! Jag dansar i mina "gyllene skor" (hmm...ett par gummistövlar som i mitt sinne verkligen var av guld när jag dansade till "Diggelo diggeley") med min pappa. Jag bokstavligt talat flyger fram över klipporna i skärgården där jag spenderade alla mina somrar. Inte rädd för att ramla i vattnet - inte rädd för nåt!

När du är barn kan du allt! Du är inte rädd för rörelse - för det är det naturligaste som finns. Man ramlar, man slår sig, man springer och klättrar. Man kan allt - helt enkelt för att man inte vet om att man inte kan!


Så, jag undrar - vad var det som hände? Vad var det som gjorde att jag sedan fick så svårt för att känna glädjen att det skulle ta mig nästan 20 år att hitta tillbaka till den? Jag känner att jag vill ägna lite tid åt att försöka minnas och förstå. För nu är jag ju tillbaka och försöker återupptäcka Pippi Långstrumps fantastiska citat;

"Det här har jag aldrig provat - så det klarar jag säkert"! Idag ska jag göra en pullup. Så det så!


När blir man den man är?

2017-06-07

 Har fått så många fina och uppmuntrande – ja, till och med imponerade – kommentarer sedan i lördags. "Va!? Är det sant? Sprang du marathon? På runt 4 timmar!? Ditt andra marathon?”. När kommentarerna dessutom kommit från någon som inte känner till ”min obefintliga träningshistoria” så kommer också allt som oftast en bisats i form av; ”…men du verkar ju vara en sådan som har tränat hela livet!?”. Jag inser att jag inte kan relatera till det.

Vaknade imorse med insikten att jag fortfarande inte ser mig som en löpare. Främst för att jag själv inte tycker att jag ser ut som en löpare. Jag ser väl egentligen inte ut som något annat heller när jag tänker efter. Den där berömda ”box-indelningen” som jag själv föraktar men ändå, tyvärr, är väldigt frekvent användare av. Det vill säga att det är så himla lätt att vara fördomsfull och att ha förutfattade meningar om hur saker och ting skall vara för att ”räknas” eller vara det de utger sig för att vara.

Två marathon, ett Lidingölopp och hundratals löpta mil till trots så är jag inte en löpare i mina ögon. Faktum är att jag inte ens ser mig som en särskilt tränad person över huvud taget, trots att jag klarar både det ena och det andra, kan lyfta 150% av min egen kroppsvikt och spenderar mer tid med träning än vad många andra gör.

En löpare är för mig ”slank, smidig och lätt”.  En vältränad person är ”tajt och tonad”. Till skillnad från mig. Och det säger jag nu inte för att väcka sympatier eller för att få bekräftelse på motsatsen. Tvärtoim. Jag är mycket väl medveten om både hur jag ser ut och och också hur mycket jag faktiskt tycker om mig själv precis som jag är. Med kesorumpa och dallrande lår (dvs. celluliter), med ”extrahud” på magen som bokstavligt talat rinner ner på golvet när jag ska göra armhävningar eller stå i plankan. Med ”gäddhäng med sväng”… Ja, med allt det där som gör mig till precis det jag är och inget annat. Det vill säga mig själv.

En kvinna så som de flesta andra av oss. En kvinna som levt livet lite för länge innan hon plötsligt och äntligen förstod vad livet gick ut på (typ 31 år). Men också en kvinna som inte levt tillräckligt länge för att inte förstå och inse det fantastiska i hur lång tid hon faktiskt har kvar att formas till den hon är (förhoppningsvis minst 40 år till). I går morse vaknade jag med en längtan så stark att ta tillvara varje minut som jag gått miste om att jag vid 6 på morgonen gav mig ut på en ren njutningsrunda. Jag. Jag sticker ut klockan 6 på morgonen en ledig dag för att springa. För att jag älskar det!

Nej, jag är ingen löpare. Inte än. Och jag kommer nog aldrig att bli det heller. Men det jag med all säkerhet vet är att jag vill fortsätta springa och röra på mig. Att röra på alla delar av min kropp – inklusive den dubbla rumpan. För att jag vet att jag inte gör det för att jag vill se ut som någon som gör det – utan för att jag vill och kan! Och för att fortsätta min mentala utmaning med att få mig själv att inse att jag är det jag är. Den jag är. Och det räcker så sjukt långt! Närmare bestämt 42 km. Minst! :-)


 

Ladda ur och ladda om!

2017-06-05

Igår drabbades jag av PMS – Post Marathon Syndrome. Det vill säga, jag var bakis. ”Marathon-bakis”. Champagnen hade minimalt med saken att göra. Det var snarare vätskebristen och de fullständigt sönder- och blodblåsiga stortå- och pektånaglarna på fötternas fel (som medförde  mycket dålig nattsömn natten mellan lördag och söndag) som bidrog i form av att jag kände mig ”jet-lag’ad” hela dagen. Jag som för inte så många veckor sedan äntligen konstaterade att mina tånaglar började bli sig själva igen efter relativ ”vila” från långlopp senaste halvåret är nu tillbaka på ruta ett. Sommarfina fötter i sandaler är inget för löpare. ”Vill man lida pin kan man inte vara fin”, är det nya mottot. Hoppas åter på en regnig sommar! ;-)

Slås av att det finns förvånansvärt mycket att läsa om hur man på diverse olika sätt ska ladda upp inför tuffa utmaningar som t.ex. ett marathon. Desto färre om vad som händer i kroppen efter en sådan total urladdning och hur man ska göra för att återhämta sig på bästa sätt.
Givetvis är det så precis som med allt annat som har med vår fantastiska kropp att göra att det är väldigt individuellt. Men det finns ett par saker som kan vara bra att tänka på. Och det är ingen raketforskning.

1. Återställ vätskebalansen

Även om det inte är soligt och/eller  varmt på ”urladdningsdagen” så tappar du vätska. Massor med vätska. Se till att dricka mycket! Det finns diverse olika ”uträkningsmodeller” kring hur mycket vätska man gör av med under olika aktiviteter och vid olika temperaturer. Allt är individuellt, men en liten ”mellan-tummen-och –pekfingret”-regel under ett marathon brukar vara någonstans runt 1 liter per timme. Om du fyller på med vätska under loppet så kommer du givetvis också att, förutom det du svettas ut, också att kissa ut en del. Så lägg gärna på ytterligare någon liter/halvliter när du fyller på efteråt hellre än att dra ifrån. Ett annat bra tips kan vara att väga dig så snart du kan efter loppet – då ser du hur mycket ”vätskevikt” du tappat, förutsatt givetvis att du har ett hum om vad du vägde innan/vad du brukar väga.

2. Ät

Direkt efter ett marathon är de flesta av oss – tro det eller ej – inte alls superhungriga. Detta trots att kroppen oftast är totalt tömd på all energi i form av lagrad glykogen och kroppen därmed i många fall börjat ”äta på fettreserverna”. Man behöver inte ”panikäta” och trycka i sig mat direkt – däremot behöver man definitivt få i sig bra med kolhydrater och protein dygnet efter. Tänk på att du generellt förbrukat mer än dubbla – kanske upp emot det tre-/fyrdubbla av din normala dagsenergiförbrukning under ett par timmar. Det sliter på kroppen!

3. Rör på dig

Även om det kanske bär emot, så är total vila inte det bästa för att hjälpa kroppen att återhämta sig. När du rör dig får du igång blodcirkulationen och därmed hjälper du kroppen att syresätta sig vilket självklart gynnar återhämtning. All rörelse är bra – och den behöver inte vara högintensiv. Promenader, stretch – dans, städning  - ja, allt där du håller igång kroppen hjälper dig att återhämta dig snabbare.

Förra året vilade jag helt dagen efter marathon (med undantag självklart för normal rörlighet under dagen), och gav mig sedan ut på en kort och lugn löprunda dag 2. I år körde jag en annan variant. Jag kände mig förvånansvärt ”fräsch” i kroppen och förutom de mycket ömmande tårna och ”trötta huvudet”så var jag inte alls så vilosugen. Jag tog en rask promenad framåt eftermiddagen som jag varvade med några korta pass av jogg för att ”känna av kroppen”. Idag känns det bättre och jag ska dra igenom kroppen försiktigt på vårt lunchträningspass.

Som alltid – lyssna på kroppen! Gör det som känns bra! Och sist men inte minst – njut lääääänge av din fantastiska insats!

P.S. Det kommer dröja ett par dagar innan jag min vana trogen traskar runt i klackar igen…