Straight forward

2017-10-16

Måndag. Haft en underbar helg. Intervaller, regn och lera i lördags och ett riktigt ljuvligt "vilse i pannkakan"-långpass i går. Har typ sprungit vilse de senaste 3 gångerna jag tagit mig ut på långpass. Men på nåt vis hamnar jag alltid i Björkhagen. Oavsett vilka stigar jag väljer. Hur vilse jag än försöker bli. Men - det spelar faktiskt ingen roll! Jag njuter av varenda meter ute i skogen! Njuter kanske mindre av transportlöpningen/promenaden hem från Björkhagen dock. Det är så befriande att springa vilse. (OK, man springer ju inte vilse på riktigt när man har telefonen med sig - vilket ju är betryggande). Finns väl inte en levande människa som kan lyckas blir "riktigt bortsprungen" i dagens övervakade samhälle. Alltid är det väl nån jäkla underrättelsetjänst som kan spåra upp en. Man kan liksom kosta på sig att ta lite kringelkrokar, pröva nya stigar och stråk när man dels känner att benen kommer att orka bära en hela vägen hem och man dessutom faktiskt bara är "ett samtal bort från att bli räddad" om olyckan skulle vara framme. Jag hade dessutom tagit med mig lite vatten och "jägarsnus" i form av russin. Bara sådär för säkerhetsskull. Så jag hade inte behövt leva på tjärnvatten och flugsvamp.

Och det var liksom det som slog mig. Att det är så befriande att kunna låta sig springa vilse när man vet att man är trygg. När man är trygg med sig själv - oavsett vad som händer. Att det helt enkelt inte går att känna sig vilsen. Att hur motig vägen ändå kan tyckas vara och hur snåriga stigarna än ter sig - så kommer man alltid fram till slut. På nåt jäkla sätt så kommer man alltid fram! Jag kommer till Björkhagen när jag besviket måste ta upp "Google maps" på telefonen och konstaterar att jag tydligen inte alls var så vilse som jag trodde.
"Det är den som är vilse som finner de nya vägarna" finns det ett gammalt talesätt som lyder. Jag har funnit massor med nya vägar till Björkhagen! Det är inte så illa!

Fick också en uppmuntrande kommentar från min härligt uppriktiga son när jag berättade om mina strapatser.

"Mamma, du är faktiskt rätt så tjock på rumpan...men det är ju bra - för då gör det inte ont när du ramlar". Det gäller att fokusera på det positiva i tillvaron - det blir liksom mycket lättare att leva då.

Det finns inget bättre!

2017-10-14

God förmiddag! Det går inte att komma undan – vill du bli bättre på något så måste du öva sig på just det. Kan inte sägas nog många gånger.

Efter att jag mycket välförtjänt och också mycket medvetet valde att efter Stockholm Marathon lägga "löpningen lite åt sidan" (och med det menar jag ju inte att sluta springa utan mer att inte fokusera min träning på just att bli snabbare eller uthålligare i löpningen) så fick jag i veckan tillbaka suget ch lusten. Och jag skäms för att säga det, men trots att jag högt och tydligt sa till Calle när jag ringde honom när jag kommit i mål på min måltid (dvs. under fyra timmar) att; "Nu behöver jag aldrig mer springa ett marathon!" så....ja...måste jag nog springa bara ett litet, litet, litet marathon till. Kanske i juni. Kanske i Stockholm. Kanske för att det är en ny bana som passerar precis nedanför mitt fönster. Kanske bara för att det är så himla hääärligt.

Så jag hade mentalt förberett mig inför att denna helg skulle ägnas åt det jag avskyr mest men som jag vet ger mig mest och snabbast utdelning. Intervaller. Idag var det dags att ta med sig "Runkeeper-häxan" till Hammarbyhöjdens IP och köra järnet. Det är ju Calle som lagt upp passet (ingen "raketforskning") - och det ger liksom en extra dimenson till träningen när "Runkeeper-häxan" kommenderar och Calle någonstans dirigerar i bakgrunden.

Jaja, jag har inte kört intervaller på länge men det kändes ändå hyfsat ok. Har en liten väg tillbaka inser jag. När jag nu under de "snabbaste" sekvenserna (på 60 sek) i princip håller samma snitttempo som jag lyckats hålla under ett millopp.

Men. Återigen. Det har inte varit mitt fokus. Och jag kan ta mig tillbaka.

Som "belöning" så fick jag på vägen tillbaka syn på det fantatsiska repet på baksidan av Hammarbybacken. Och jag kunde såklart inte motså frestelsen att klänga mig upp för att sedan trixa mig ner för min älskade Hammarbybacke! Tog mig ner efter ett antal "äventyr" i leran. Men OJ vad jag älskar hösten och oj vad jag älskar att bli skitig!

Låt inte regn och rusk stoppa er - ut och gör det ni ska göra. Det finns inga dåliga väder! Och njut av en underbar lördag!


Fån och med då - från och med du

2017-10-13

Fredag! Ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Jag kommer på mig själv, när jag vanan trogen trampar på genom morgontrafiken på cykeln, att tänka på hur härligt livet faktiskt är. Hur underbar känslan kan vara att bara "vara" i stunden. Där och då. Här och nu. 

I samma andetag som jag kommer på mig själv att känna den känslan och tänka den tanken så kommer jag direkt att tänka på hur jag förändrats. Sakta men säkert har jag transformerats. Bit för bit. Två år med personlig tränare.

Om man bortser från de rent fysiska framstegen så inser jag hur enormt mycket de här två åren givit mig i form av personlig utveckling. Hur mycket jag lärt mig. Hur mycket Calle lärt mig. Förmodligen långt mycket mer än han förstår själv...

Ok. För ett år sedan. Då hade vi kört ihop ett år. Jag (eller kanske snarare Calle) hade tagit mig från "orörlig och svag löpare" till en löpare med (då) mitt första marathon och sedan också första Lidingölopp 30K i benen. Helt jävla otroligt egentligen. Vad hände liksom!? Lilla jag. Jag minns sedan hur coolt jag tyckte det var att jag lyckades ta min egen vikt plus ytterligare några kilo i marklyft. Där och då.

Det hade kunnat räcka för en "check in the box". Men som med mycket annat i livet - mycket vill ha mer. Jag ville ha mer. Mer av allt det som uppenbarligen fanns i form av "outnyttjad kapacitet". Hur jag hela tiden känt att det liksom funnits någon form av oupptäckt potential - en urkraft som liksom bara väntade och längtade efter att få "pröva sina vingar". Få komma till tals. Jag märkte att vartefter min kropp blev starkare, orkade mer så blev även jag starkare. Tryggare. Lugnare. Inte för att jag blev fysiskt starkare utan för att jag blev mentalt starkare. Bit för bit.

Så kom ju äntligen dagen för en tid sedan där jag presterade ytterligare en viktig milstolpe i min hittills ändå ganska korta "träningskarriär". Och som jag ju tjatat sönder. Att ta tresiffrigt i marklyft. Och hur häftigt jag än tycker att det är (trots att jag ju inte är dummare än att jag också inser att det tusan inte är en sån himla stor bedrift att den är värd att skrytas med), så är det absolut häftigaste ändå vad som hänt med mig mentalt under året som gått.

Jag kommer inte lägga upp några "spänniga" "före- och efter -bilder". För även om bilderna visar på en rumpa som förflyttat sig en bit norrut sedan förra året, ett par starkare ben, en bredare och starkare ryggtavla och kanske, kanske om jag anstränger mig riktigt mycket en väl vald dag efter mensen när kroppen släppt överskottsvätskan, även en antydan till magmuskler där under "mammamagshuden" så är de bilderna inte värda ett dugg. Inte ens i närheten så mycket värda som känslan av att vara stark. Stark på riktigt!

Mina största vinster, efter ytterligare ett år med min personlige tränare sammanfattar jag i form av:

1) Bättre självförtroende

2) Ett större lugn och en större tilltro till framtiden - en tillförsikt i att resor tar tid - för man lyfter inte 100 kg eller springer ett marathon "bara sådär". Kroppen behöver hinna med.

men sist och absolut inte minst...

3) Ensam är inte alltid stark! Vi behöver alla hjälp och stöd. Vi behöver omge oss med människor som gör oss starka. Som kan vägleda oss mot det mål vi vill nå. För det kommer dagar när man tvivlar. När vi är svaga. När allt man behöver - när den enda träning man behöver är en promenad. När man inte orkar. Det är då man behöver någon som hjälper en att plocka fram den där "urkraften" som finns dold djupt därinne. Det är då man växer. Det är då som inte bara biceps växer utan även själen.

När jag hoppar av cykeln väl framme vid jobbet så är jag så innerligt lycklig.

TACK, Calle! Tack för ytterligare ett fantastiskt år!

(Och - till alla er som fortfarande tvivlar på om en personlig tränare är värd att investera i så kan jag bara säga - JAAA, det är värt det!)

Den nakna sanningen?

2017-09-27

På välbehövd resa. Sol. Bad. Träning. För många började semestern redan på flygplatsen, för andra så fort flyget lyft kl. 8 i måndags. Med öl, drinkar och champagne. Medan en annan drog i sig tredje koppen kaffe.

Det är märkligt det där med vad vi förknippar med semester. Att "unna oss" i form av att göra allt som vi normalt inte kan göra i vardagen. Släppa loss. Som att dricka alkohol när vi normalt går till jobbet. Eller - som att klä av oss helt ogenerat och traska runt utan att bry oss minsta lilla omvald andra tycker. Eller vad vi själva tycker. Av med alla kläder! På med de minsta små tygtrasor man kan köpa för pengar. Hud. Valkar. Who cares!?

 I en värld full av främlingar kan vi vara oss själva. Är det inte märkligt? Det vi gömmer, skyler och beklagar oss över kan vi för ett par dagar släppa. 

På två dagar har jag snart nött ut ett par bikinitrosor. De nöts fort av att åka vattenrutschkana vill jag lova. Och jag lovar mig själv att såhär, precis såhär härligt bekvämt min fortfarande så ofta så obekväma kropp ska jag fortsätta vara är jag kommer hem! Inte kanske traska runt i bikini på stan. Men att faktiskt bara vara så himla glad och nöjd över att jag inte behöver åka bort för att kunna känna mig hemma med mig själv! 

 

Bjuder på bilder när jag kommer hem. Går inte att ladda upp via mobilen, tyvärr.

Jag samlar på människor

2017-09-24

Ni fyller mitt hjärta. Ni har hållit mig vid liv så länge jag kan minnas. Ni har kommit och ni har gått, men i mitt hjärta finns ni för alltid kvar. Ni kommer tillbaka - ofta när jag behöver er som mest. En doft eller en tanke är ofta allt som behövs. Sedan är energinivån påfylld igen.

Tidigare i min "yrkeskarriär" arbetade jag med HR. Rekrytering och bemanning. Att lyckas hitta "rätt man/kvinna" till rätt plats. Jag var rätt duktig på det. Eller - jag var och är fortfarande duktig på det. Då samlade man på "de riktigt vassa kandidaterna". De som - även om de inte var perfekta för just den utlysta tjänsten - definitivt var värda att lägga på minnet till den rätta tjänsten skulle dyka upp. Man "tog dem med sig" till nästa ställe, glömde dem inte.  Den med "flest toppkandidater" i CV-samlingen vinner! Jag samlade bokstavligt talat på människor.

Mitt liv har inte alltid varit lätt. Men det som alltid hållit mig vid liv, det som fått mig att orka och att hålla modet uppe kan ibland vara det till synes lilla. Den där människan som faktiskt följde med mig hem från skolan. Den där människan på bussen som fick mig att le. Den som faktiskt såg utan att behöva fråga. Den som bara "visste". Den som såg mig.

Jag inser att jag inte förändrats särskilt mycket sedan min "rekryteringsera". Jag samlar fortfarande och jag inser att jag alltid gjort det. Det är bara olika nivåer på samlandet.
Alla ni fantastiska människor som korsat min väg. Om så bara för några sekunder genom att möta min blick och besvara mitt leende. Ni som bekräftar, bemöter. Ni som ser. Det låter kanske hemskt, men jag använder er som injektioner. Energi-, glädje- och kärleksinjektioner! Det är inte ens säkert att ni vet om det. Men jag samlar på er. Har alltid gjort om kommer troligen alltid att göra.
Och för er som jag håller närmast har jag kanske till och med en låt tätt förknippad. När jag springer där i min egen lilla värld på en söndagsmorgon så fyller ni mitt hjärta till tonerna av den sång som dyker upp på spellistan.

Jag vill säga TACK. Tack för att jag får använda dig. Just dig. Och jag hoppas att jag kanske gett dig något tillbaka och om jag inte har det så hoppas jag att jag ska få chansen! Tillsammans är vi alltid starkare. Tack för att du gör mig stark! TACK!

Ibland är det viktigt att tänka på de som har betytt och de som betyder mycket för en. Försök att våga säga det till dem om du får chansen! Då ger du kärlek och energi tillbaka. Och skänker hopp!

Imorgon bär det iväg till varmare land. Då ska jag ladda och njuta för om två veckor smäller det! Lördag den 7 oktober ska vi springa tillsammans för att fler barn ska överleva cancer och stödja forskningen för att färre barn ska insjukna. Så att vi kan fylla jorden med fler underbara människor att älska! Häng med!  Läs mer och anmäl dig här!

Vill du inte springa, lunka, jogga eller gå med oss lördag 7 oktober kan du ändå bidra till Barncancerfondens viktiga arbete. Skänk ditt bidrag till min insamling genom att Swisha Barncancerfondens Run of Hope: 123-147 12 00. Skriv i meddelandet "R122". TACK för ditt bidrag!

Nu är tiden inne att SVOGGA!

2017-09-16

Idag var det dags för rekning. Nu har det äntligen regnat rätt bra i ett par veckor. Och vad betyder det? Jo - att svampen är här!!!

Det har surrats ivrigt i medier kring den nya aktiviteten i fjällen - PLOGGA. Det vill säga, att kombinera skräpplockning med joggning. Detta främst förekommande som aktivitet i fjällvärlden där det ökade intresset för fjäll- och frisluftsliv dessvärre också medfört ökade mängder skräp och sopor. Kul och nyttigt initiativ. PLOGGA. Du joggar och samlar samtidigt upp skräp du hittar. Men - jag kom idag på något minst lika roligt. Nämligen - SVOGGA! Jogga runt i skog och mark och plocka, ja - just det, SVAMP!

Men, det kräver en del kunskap och även de till synes "säkra korten" kräver lite övning för att inte riskera att bli en besvikelse när man kommer hem, och också lite planering för att lösa logistiken om du skulle ha sån tur att hitta riktiga fynd och skattgömmor!

Här kommer mina bästa tips för dig som vill ge dig ut och SVOGGA!

1) Logistik

Preppa med en lätt ryggsäck. Om du ska springa, så bör du ha en ryggsäck anpassad för det - annars blir det onödigt skumpigt eftersom du kommer springa i terräng. Ta en vanlig plastpåse och täck den invändigt med ett lager tidningspapper. Plastpåsen gör att fukt inte läcker ut i väskan och tidningspappret håller svampen torr till du kommer hem och minimerar också risken att svampen "skumpar omkring" och skadas när du springer. Vill du helgardera - ta med en extra påse om den du fyller skulle ha turen att bli full.

2) Kniv

Kniven är ett av de viktigaste redskapen vid svampplockning - oavsett om du är van eller ovan svampplockare. I många fall bör du dela svampen för att vara helt säker på att det är en ätlig sort du hittat. Ta också för vana att sköta grovrensningen av svampen på "fyndplatsen". Då slipper du både släpa hem onödigt skräp och "matar" samtidigt naturen.

3) Sunt förnuft

Verkar det liiiiite för bra för att vara sant att du råkar hitta kantareller och Karl-Johan längs med slingan i elljusspåret? Ja, då är det förmodligen det också. Det finns många förväxlingssvampar även bland våra mest kända matsvampar. Givetvis kan man ha ruskig tur - att de andra som nyttjar samma löpstråk haft så bråttom eller fokuserat så mycket på sin löpning att de helt enkelt "missat" svampen. Men. Mest sannolikt inte.

Wohooo! Kantarell!? Nejdå. Detta är falsk kantarell eller narrkantarell. Ingen matsvamp men förvillande lik. Fyndplats: Precis invid löpspåret.

4) Tålamod och tid

För att göra de riktiga fynden behöver du oftast bege dig in en bit i skogen. På ställern där ingen annan vait. Förbi de upptrampade stigarna. Förbered dig med trailskor (eller broddade skor - som du kan springa lika bra i året om när du springer i terräng) så att du kan ta dig fram på ett obehindrat sätt. Och - det lär inte bli några "personbästa på milen" under en Svogging-tur.

5) Kunskap och övning

Min farmor är en riktig fena på svamp. Med henne med sig ut i skogen behöver man aldrig en svampbok. Har man ingen svampkunnig farmor med sig i ryggsäcken så vill man kanske heller inte släpa runt på en bok (även om det faktiskt finns små nätta varianter idag). Det enklaste rådet lyder - är du inte helt säker på vad det är - plocka INTE! Återigen, förväxlingssvampar finns det gott om. Och grundtipset är att aldrig plocka vita svampar. Med 99,9% säkerhet är de troligast INTE champinjoner. Vartefter du känner dig tryggare kan du läsa på och våga utöka floran av svampar. Det finns mängder med matsvampar i form av skivlingar och soppar - förutom kantarell och Karl-Johan. Men låt det ta tid och övning att lära känna dem innan du slentrianmässigt slänger ner dem i väskan.

I övrigt så är alla tips för "sedvanlig" traillöpning tillämpliga. Du kan läsa om det i mitt tidigare inlägg: Ladda för trail!


Stensäkert kort? Jodå. Det finns bara en giftig sopp i Sverige, Djävulssopp - och den är ovanlig. Så de flesta soppar är alltså ätliga och bra som matsvampar. Denna är dock ingen stensopp, eller kanske mer känd som Karl-Johan utan troligast en aspsopp. Fyndplats: Invid löpspåret. 

Idag hade jag inte förberett mig för SVOGG, men vet nu exakt vad jag ska göra imorgon!

Och, en sak till. Skulle svamplyckan inte vara med dig så kan du glädja dig åt att du fått en underbar naturupplevelse. Och svamp brukar gå lika bra att plocka på torget eller i affären... :-)

När blir man gammal?

2017-09-13

Trycket stirrade ilsket upp på mig när jag hällde upp skålen med yoghurt. Jag hade inte ens fått i mig dagens första kopp kaffe och var inte redo. "BÄST FÖRE 29 SEP".

Gulp! Ja, det är två veckor kvar - sen närmar jag mig 40 i rasande fart. Att kunna säga att man är 35 är ändå "ok". 36 - det är det närmaste undergången man kan komma. Jag minns när jag skulle fylla 30. Då hade jag inte någon riktig "noja". Kanske mest för att min 30-årsdag firades med en växande 7 månaders gravidmage och att det som komma skulle upptog mer fokus än just de faktum att jag skulle byta tiotalssiffra.

Bara så sent som för en vecka sen fick jag vackert lämna fram mitt körkort för granskning på Systembolaget. Kommer alltid på mig själv lite fånigt med att småle lite när det händer. Som en gammal kärring får jag hindra mig själv från att inte ge kassören när han frågar "Får jag be om legitimation?", en liten gliring eller kommentar i stil med; "Jadå, det får du så gärna se - nu gör du min dag unge man". Eller kanske; "Ser du inte att jag fasiken är gammal nog att vara din mamma - jag fyller ju snart 40!?".

Hur gammal är man egentligen? Som man ser ut? Som man känner sig? Vad är ålder? De siffror som står inpräntade på körkortet, som skicket på kroppens inre organ, som huden i ansiktet visar - med skrattrynkor, kråksparkar och allt vad det innebär. Med eller utan kärlekshandag och "gäddhäng med sväng". Med eller utan synliga ärr på utsidan. Ärr djupt inne som ingen kan se, ärren som sitter i hjärta och själ. Glädje och sorg.

Jag älskar geggamojja. Har alltid gjort. När jag går förbi en lerig pöl måste jag lägga band på mina impulser att inte ställa mig mitt i pölen, hoppa, kladda runt. Låta skorna "sugas fast i smeten". Sakta lyfta på fötterna och känna när det "släpper". Mitt ansikte fylls med samma härliga flin som vid uppvisande av körkortet på Systembolaget - fast med ett barns orubbliga glädje.

Man gör inte så när man ska fylla 36 år och har ett respektabelt arbete. Eller så är det preciiis sådana saker som jag kommer fortsätta med - så länge jag lever. Kanske bara lite i smyg. När ingen ser... Och om någon mot förmodan skulle råka "komma på mig" så vet jag precis vad jag kommer svara; "Ja, men geggamoja är ju så härligt, man kan ju inte låta bli. Och dessutom är jag ju faktiskt bara 36...".

Jag blänger ner på yoghurtförpackningen. Tänk på, att "Bäst före" inte är samma sak som "Sista förbrukningsdag". Och så fort det magiska datumet passerat så har jag ett helt nytt fantastiskt år på mig innan jag blir "Bäst före" igen! Wohooo!

Där fick du!

Mycket vill ha mer!

2017-09-10

Långa resor tar tid. Ibland behöver man tillåta sig själv att ta en paus. Reflektera lite över den där trappan man ständigt är på väg upp för, ett steg i taget. Det är först när man faktiskt tar sig tid att sätta sig i den, blickar nerför, som man ser att man faktiskt kommit en bit! Att man är högre upp än man var sist.

I fredags lyckades jag med det som jag tragglat, kämpat och stångats med ett bra tag. Som varit sååå nära så länge, men som behövde mer tid. I fredags tog jag 100 kg marklyft! Och i går, lördags, sprang jag för första gången på tre år INTE Stockholm Halvmarathon!

Jag ska erkänna att det kändes mycket, mycket märkligt. Att lusten och suget var stort. Men någonstans djupt inom mig så var lugnet och tillfredsställelsen så stor. Jag är långt ifrån framme än, men jag övar verkligen på att känna tillfredsställelse över vad jag åstadkommit under mina "4 år som tränande människa" - och att (före)målen skiftat men att kärleken varit och är densamma! Kärleken till att klara av mer än vad jag gjorde igår! Det fanns nog en mening med att de där 100 kilona skulle lätta från marken och nå upp i höfthöjd just i fredags. Att jag skulle njuta av att för första gången (!) själv stå och "hejja" och klappa händerna i typ 40 minuter vid sidan av tusentals smattrande fötter genom Stockholms stad. Att dela glädjen, känslan och upplevelsen - men inte förakta mig själv för att jag inte själv sprang med utan istället vara väldigt stolt över att jag själv nått ett av mina mål dagen innan. Och över allt annat jag faktiskt åstadkommit!

Jag har ett träningslinne som jag haft ett antal år. Jag älskar det! Jag kan inte med att slänga det - och jag kommer fortsätta att använda det till det faller sönder och samman. Och när det väl gör det så kommer jag låta trycka upp ett nytt med samma text: "Never let your goals be your limit" står det på det. Och det är så sant som det är skrivet. Och det har blivit mitt mantra.

Vad än ditt mål är - låt det aldrig begränsa dig! Låt det bli din styrka! Var stolt och nöjd. Och ja, "tyvärr", så finns det inget bildbevis på mitt tresiffriga lyft. Det innebär helt enkelt att jag måste göra om det igen!


Och...om man lägger sig ner i trappan - då upptäcker man dessutom att "sky is the limit"!

Nu är jag tillbaka!

Och jag vill verkligen påminna om att inte missa att anmäla er till att springa "Run of Hope" till stöd för Barncancerfonden med mig lördagen den 7 oktober. Ni hittar länk till info och anmälan HÄR

Aktiv vila!

2017-08-02

Nuså mina vänner, så kommer jag efter moget övervägande ta lite paus. Helt enkelt för att jag känner att jag behöver det. Jag behöver göra det som jag också tror att många andra skulle må bra av - nämligen "koppla ner" och istället "koppla av och koppla på" lite av den verklighet som pågår.

Det är så himla lätt att fastna bakom ett konstant påkopplat "blogg-filter". På morgonlöprundan, i tystnaden. Vid vattnet, i solen. Mitt under träningspasset - som ju är "min stund". När sonen lär sig cykla. Att man dokumenterar tillvaron istället för att vara i den och uppleva den just som den är här och nu. Och just nu, mitt under min semester, så känner jag att precis det jag behöver mest av allt är att "logga ut". Ta en paus och samla kraft och energi.
Vi får se hur länge jag lyckas hålla fingrarna borta och när jag är tillbaka. Fram till dess har ni alla andra fantastiska bloggare på SportHälsa att inspireras av. Och det kan hända att jag slänger upp något litet på instagram (@mariabohrnertz) - där ni också kommer få info om när jag är tillbaka såklart. Tills dess - stort tack ALLA som läst och engagerat sig. CU...

Nu är det aktiv vila som gäller!