Min väg från 0-100!

Imorse blev det en härlig 12 km. Kroppen kändes förvånansvärt stark och benen lätta trots en vecka med relativt tunga pass (bland annat klarade jag 85 kg i marklyft i tisdags). Härligt!

Imorse blev det en härlig 12 km. Kroppen kändes förvånansvärt stark och benen lätta trots en vecka med relativt tunga pass (bland annat klarade jag 85 kg i marklyft i tisdags). Härligt!
Löpningen är verkligen meditation, rekreation och framförallt – tid där jag aktivt får njuta av musik! Jag springer nämligen alltid med musik i öronen, har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Även på lopp, korta som långa! Och jag insåg, någonstans vid 4 km på dagens ljuvliga runda, att det är nog delvis den kärlek jag alltid haft för och funnit i musiken, som faktiskt gjorde att jag där för strax 5 år sedan började min resa mot att bli den jag är idag. 

Jag hade en fantastisk graviditet. Hade inte ont någonstans, men led mot slutet av rätt mycket halsbränna. Har alltid haft lite struligt med magen och opererade bland annat bort gallblåsan när jag var runt 20. Magsyra och jag har liksom aldrig riktigt varit de bästa av vänner. Mot slutet sov jag med 7 huvudkuddar under huvudet och en mellan benen (eftersom jag ville sova på sidan).
Men jag mådde bra, verkligen bra och åt. Jag åt ganska mycket faktiskt. Jag åt nog inte bara ”för två” utan kanske snarare för 3-4. Jag minns att jag vägde mig någon gång i v. 8. Sen vägde jag mig aldrig mer under hela graviditeten förrän jag vägde in mig på förlossningen. 97 kg! Givetvis inklusive ett normalstort/litet barn på 3256 gram och lite annat ”extra” som hör en havande kropp till. Förlossningen gick snabbt och komplikationsfritt..4 timmar – utan någon somhelst form av smärtlindring utöver lustgas som jag tyvärr inte fick ut något vidare av. Kom hem, någon dag senare. Ställde mig på vågen. 89 kg. Då hade jag gått upp ungefär 25 kg jämfört med vad jag vägde före graviditeten. Jahapp. I vilken ände skulle man börja? På tredje dagen efter förlossningen var det dags. Ut och ”möta världen”. Ner med Pallevanten i vagnen, in med musiken i öronen och ut och för att gå. Vill minnas att det blev ungefär 3 km. Långsam promenad.

Från att ha gått från produktiv, högpresterande Maria, så insåg jag att jag ju i samma stund som min son föddes att jag förvandlats till en människa som nu de kommande 18 månaderna (men även såklart under resten av livet) inte fyllde något annat behov för samhället än att upprätthålla livsnödvändiga funktioner – för någon annan! Bokstavligt talat! Sonen hade två ”favoritsysselsättningar”. Det ena var att amma. Amma, amma, amma. Han var som klistrad vid bröstet. Och den andra var att sova. Gärna i kombination. Det vill säga sova vid bröstet. Vilket jag snabbt insåg skulle bli ohållbart för jag praktiskt taget bodde sittandes, ammandes i soffan. De stunder som jag inte var ute och gick med honom i vagnen (för det var det enda alternativet till att sova vid bröstet som han accepterade).
Och det var nog någonstans där som det vände. Mitt under de där mest ”hormonomvälvande” dagarna – när jag var ute och gick de där första promenaderna med min älskade musik i öronen, det som skulle förändra allt för mig – igen! Jag hade hittat mitt andningshål! Jag hittade Maria igen. För när jag var ute och gick – med min musik och faktiskt utan att ha ett barn klistrat vid mitt bröst. Då var jag mig själv! Precis som i ”Norrlands Guld”-reklamen. Jag hittade mig själv för en stund. Ungen sov, var nöjd med det, och jag kunde vara ute och gå. Som Maria.
Så jag gick, och gick. Varje dag. I ur och skur. Jag hittade mina rundor runt stan. De tog ungefär 1-1,5 timme. Precis så länge som sonen gick med på att sova med vagnen rullandes innan det var dags att äta. Men den 1-1,5 timmen var dagens viktigaste för mig. Jag fick vara mig själv! Med mig själv! Andas och tänka!
Jag hade nog aldrig i hela mitt liv tidigare förstått hur viktigt det faktiskt var för mig! Promenaderna gick fortare och fortare och jag fick gå längre och längre turer för att kunna nyttja maximalt av min ”fria- och musikfyllda” stund på dagen.
27 april 2013 sprang jag 5 km. Mitt livs första 5 km. Det var för övrigt mitt livs första sprungna kilometer någonsin! Då hade jag gått, gått och gått i ungefär 1,5 år. Varje dag. Jag klarade det på 29.25. Givetvis med musik i öronen! Jag var fast direkt! Kärlek vid första kilometern! Min kropp klarade av att springa! Min löpar- och träningshistoria sedan dess är nog känd vid det här laget.

Men vad var det då, egentligen, som fick denna totalt orörliga och fullständigt komplett träningsointresserade tjej att faktiskt börja? Att ta de där första stegen?
Jag inser i efterhand, nu, att allt handlade om att jag nog för första gången under de där trevande promenaderna för snart 5 år sedan gav mig själv det jag behövde mest! Och det som jag förmodligen hade behövt så många gånger tidigare under mitt liv. Nämligen tid för mig. Min tid. Min egen tid där jag kunde vara ett med mig själv och min kropp. Och lyssna på musik som jag ju sedan tidigare alltid vetat varit så oerhört viktig del av mitt liv. Göra något som byggde upp mig själv både mentalt och fysiskt. Ge mig dubbel energi!
För mig var det nyckeln!

Och vikten då. Ja, den rann ju av mig såklart, på köpet. Redan efter 4 månader efter förlossningen hade jag gått ner alla ”mammakilon” plus några till. Men det var inte det viktigaste för mig – det viktigaste var att jag hittat passionen till och förståelsen för hur viktig jag är för mig själv. För som den bästa för mig själv, så kan jag bli den bästa för även andra!

Med utsikt över Västerbron imorse, som kändes lätt att besegra, kände jag mig genuint lycklig när jag tänkte på att om ungefär ett halvår är det dags igen. Då är det dags för Stockholm Marathon igen. Är nog dags att börja klura på en ny spellista…




No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.