Oavsett intervallträning eller mer klassisk konditionsträning förstärker lågt muskelglykogen, det vill säga en liten mängd kolhydrater i muskulaturen, aktiveringen av PGC-1α-genen. PGC-1α är den gen som bidrar mest till att bygga fler och större mitokondrier, vilket i sin tur är nära kopplat till musklernas uthållighet. Det visar en ny avhandling från Gymnastik- och idrottshögskolan.
Syftet med Niklas Psilanders avhandling var att jämföra olika träningsformer för att ta reda på vilken träningsform som är den mest effektiva för att stimulera tillväxten av mitonkondrier, det vill säga muskelns små kraftverk som gör att det bildas energi.
– Anledning till att jag valde detta ämne är att jag vill utreda vilken träningsform som är bäst för att öka orken i vardagen samt prestationen i idrotten. Det finns även en stark koppling mellan antalet mitokondrier och några vanligt förekommande folksjukdomar. En viktig fråga är om träningen ska fokusera på hög intensitet under kort tid eller låg och medelintensiv intensitet under lång tid, säger Niklas Psilander.
Niklas Psilander, doktorand, GIH.
En ny typ av molekylärbiologisk metod medför att forskare kan analysera gener som reglerar ökningen av mitonkondrier efter endast ett träningspass. Den viktigaste av dessa gener är PGC-1α som styr de gener som bidrar till tillväxten av fler och större mitokondrier. Studier har visat att både djur och människor som har höga halter av PGC-1α i sina muskler är uthålliga och att uthållighetsarbete stimulerar aktiveringen av PGC-1α-genen.
Muskelprover har tagits på försökspersoner tre timmar efter ett träningspass då den tiden är mest gynnsam för att mäta PGC-1α. Dessa analyser har bland annat visat att sprintintervaller (7×30 sekunder) är en mycket effektiv träningsform för vältränade individer. Detta mycket korta och hårda intervallpass (3,5 minuter) var minst lika effektivt som ett betydligt längre intervallpass (60 minuter). Anledningen till detta kan vara att den högintensiva träningsformen påverkar de delar i muskulaturen som fortfarande har en viss anpassningspotential kvar.
En annan träningsform som gav bra effekt på vältränade var när de tränade med lågt muskelglykogen, det vill säga kolhydrater som lagras i musklerna. En timmes cykling med lågt glykogen gav större ökning av PGC-1α än träning med normalt muskelglykogen. Detta verkar även gälla för otränade personer eftersom även dessa hade en kraftigare aktivering av PGC-1α-genen då träningen utfördes med lågt glykogen.
– Resultatet indikerar att man kan ifrågasätta att uthållighetsträningar ska genomföras med välfyllda glykogenlager, det vill säga att personen äter mycket kolhydrater innan och under träning. Det kanske är mer fördelaktigt att utföra vissa träningspass med låga lager för att maximera den mitokondriella tillväxten, fettmetabolismen och den muskulära uthålligheten, säger Niklas Psilander.
Läs avhandlingen här.
Foto: Daniel Stiller