Fängsad av en ätstörning – Marias kamp mot att bli frisk och fri

”När läkaren kom in och talade om att jag behövde förflyttas till medicinska akutvårdsavdelningen för att överleva natten vaknade en ny människa till liv. Som insåg hur skört livet är.” En känslostark berättelse om att bli fri från anorexi.

Jag har i fjorton års tid haft en ständig kamp mot fysisk och psykisk ohälsa. Livet för mig har varit likt en bergodalbana med bättre och sämre perioder. När jag insjuknade i ätstörning i åttonde klass förföll en stor del av mitt liv. Helt plötsligt dök likt en demon upp och inkräktade. Bit för bit togs mer och mer ifrån mig och bara efter några månader hade den grepp om i princip hela mig. Mina tankar och handlingar styrdes av två inre röster, en god och en ond.

Fängsad av en ätstörning – Marias kamp mot att bli frisk och fri

Det blev ständigt en inre strid mellan dessa två och för mig var det både utmattande och energikrävande. Vardagen bestod av att ständigt försöka fokusera på att ha ett vanligt liv samtidigt som jag minut efter minut hörde dessa två röster bråka med varandra om vad som var rätt och fel. Konsekvenserna styrdes av vilken sida jag valde vilket framträdes i mina handlingar:

”Idag vore det så gott med lax till middag. Men torsk sägs ju vara mer proteinrikt och innehålla mindre fett. Kanske jag kan köpa en mindre bit lax. Annars är ju räkor gott och det vet jag är både proteinrikt och magert och dessutom kan jag då äta en större mängd”.

Dessa tankar kunde dagligen snurra runt i huvudet minut efter minut och uppta största delen av min vakna tid. Innan jag somnade på kvällarna gick nästan alltid sista tankarna åt att fundera kring vad jag skulle äta under morgondagen. Även vid tillställningar eller inför en middag ute med mina vänner snurrade mycket jobbiga tankar runt i mitt huvud. Jag ville gärna bestämma vilken restaurang vi skulle besöka. På så sätt kunde jag ha koll på menyn och i förväg bestämma mig för vad jag skulle äta utifrån hur det passade med resten utav dagen.

När jag idag sitter här på psykiatrin och tänker på alla dessa år jag varit fängslad i min egen kropp blir jag ledsen, frustrerad och arg. Hur kan en ätstörning få förstöra mitt och så många andras liv där ute? Jag har nu totalt varit inlagd på sluten heldygnsvård i ett ex antal veckor, därav först på sjukhusets medicinska akutvårdsavdelning för stabilisering av hjärtat och andra inre organ, och nu på psykiatriavdelningen. När mina vänner tog med mig hit i början av året i fick jag en panikkänsla av undran kring vad som här näst skulle hända. Tankar kring hur länge jag skulle bli här, vem som skulle komma med alla mina saker, hur behandlingen skulle se ut, vem som skulle ta hand om min lägenhet och slänga maten i kylskåpet innan allt ruttnade etc. Det kändes som att hela mitt liv vändes upp och ner.

Första dagarna på psykiatrin låg jag mest i sängen pga. att jag var fysiskt svag men också väldigt ledsen och kände mig inte alls hemma. Däremot vände det psykiska måendet efter ytterligare några dagar och jag hade på något sätt acklimatiserat mig till den nya miljön. Sedan kom ett nytt återfall av svett och tårar. Läkaren från psykiatrin steg in i rummet och berättade att jag var tvungen att fara till medicinska akutvårdsavdelningen för att kunna ha bättre koll på framförallt mitt hjärta men även andra värden som gav indikation på min kropps mående. Beskedet var jobbigt i stunden då jag skulle behöva mötas av ytterligare ett stort antal främmande människor i vita rockar samt en ny miljö att acklimatisera sig till. Men på något sätt var det som att en ringklocka ringde till i huvudet på mig och för första gången under mina 28 år har jag fått insikt i min problematik och vill bli frisk.

”Känslan är likt ett plåster som slits bort från huden, smärtsamt men befriande.”

Jag har lång tuff kamp framför mig för att nå hela vägen upp men det är värt varenda minut. Känslan är likt ett plåster som slits bort från huden, smärtsamt men befriande. Jag känner hur sjukdomens släpper taget från mig för varje dag. Däremot måste vi alla vara beredda på att det är en jobbig resa. För mig har mer känslor kommit fram på senaste tiden, vilket i början var läskigt, men som jag idag förstår är ett tecken på att min kropp och själ orkar tänka på saker i livet som inte handlar om sjukdomen. Min längtan till livet utanför sjukhusets vita väggar där vänner, skola, gröna skogar och mycket mer står och väntar.

Trots att varje dag är en strid är detta det bästa som på alla mina års levande hänt mig. Jag ångrar inte en enda minut jag tillbringar här och hoppas ni där ute som mår dåligt vågar sträcka ut en hand och be om hjälp. För tillsammans med vården, familj, vänner och till sist det viktigaste av allt, din egen styrka, vilja och positivitet går det att bryta den onda cirkeln. Det är aldrig försent att våga bli frisk och fri.

/Maria

Känner du igen dig i Marias berättelse och vill ha hjälp? Här hittar du några olika behandlingscenter:

  • Ylab, specialinriktat på behandlingar mot ortorexi. Här kan du både gå i behandling på kliniken eller få coaching på distans, därmed är det mer tillgängligt för dig som bor långt från Stockholm.
  • Frisk & Fri erbjuder hjälp vid framför allt anorexi och bulimi i form av mejl, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpsgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.
  • Mandometerkliniken är också ett behandlingscenter mot främst anorexi och bulimi med dagvård eller heldygnsvård där du får hjälp av en personlig coach, lära dig vila, normalisera ditt ätande och lyssna på mättnadssignalerna.
  • Capio är ett behandlingscenter med dagvård eller heldygnsvård erbjuder specialiserad behandling för dig med ätstörningar av olika typer.
3 Comments
  1. Skönt att läsa om mär det vänder och väldigt bra skrivet👍 Håller mina tummar för dig Maria‼️👍👍

Leave a Reply

Your email address will not be published.