Så här med julen i passé är det nyttigt att fundera på hur du vill fira den. Bortse från andras krav, andras förväntningar. Maria hade en orolig uppväxt men kan här lista sin topp 4. Ser ni vad de har gemensamt?
Text: Maria Lundqvist Bohrnertz, som bloggar om hälsa och träning.
Ok. Tre dagar kvar… De flesta stressar på som sjutton för att ordna den ”perfekta” julen. Det pysslas med det sista (tittar på Ernst och får nya idéer som vi ska försöka fixa till nu såhär på sluttampen), shoppar julklappar, planerar matlagning, handlar, planerar övernattningar och logistik för att ta sig mellan olika tillställningar. Och utöver det, så gror kanske dessutom klumpen i magen över hur vi ska klara oss igenom julen utan ångest över maten. Som grädde på moset liksom.
Det är nu det är dags, om man inte gjort det tidigare, att stanna upp en liten stund. Och faktiskt fundera över – varför firar just jag jul? Vad betyder julen för mig? Vad betydde den när jag var liten och hur vill jag minnas just denna jul om jag blickar tillbaka på den om några år? Hur och varför firar du egentligen jul..?
Jag har ju tidigare berättat lite om mina jular, när jag var liten. Med föräldrar som inte levde ihop, med nya befintliga och/eller föredetta relationer och nya barn (dvs. syskon) och släktingar på varsitt håll. Och dessutom i mitt fall, med en mamma som fyller år på juldagen och en pappa som fyller år på annandagen. Där snackade vi logistik! Ett evigt flängande. Separationsångest. Tjafs. Dåligt samvete. Alkohol.
Jag funderade lite över vilka jular som faktiskt varit finast. Som jag minns med mest glädje.
Jag minns mina topp 4 bästa jular:
På 4:e plats: Julen ensam med pappa
Jag var nog 26 år. Min dåvarande sambo firade jul uppe hos sina föräldrar. Jag stannade hemma och firade jul med min pappa, hemma hos mig. Vi gick långpromenad, lagade de julrätter vi verkligen ville äta. Tog det lugnt och myste.
På 3:e plats: Julen ensam med mamma
Jag var väl kanske 10 eller 11. Mina småbröder firade hos sin pappa, och min pappa och hans familj firade hos annan släkt. Mamma och jag gjorde INGET på hela julafton utan låg på soffan, tittade på mysiga filmer och åt precis vad vi ville. Och framförallt – mamma var nykter. Hela dagen.
På 2:a plats: Förra julen.
Jag, maken, sonen och min pappa åt julbord på Operakällaren. Julpysslade, träffade Tomten. Vi åkte sen hem, kollade på Kalle Anka, åt lite julgodis och så kom ju den ”riktiga” Tomten såklart.
På 1:a plats (såklart): Första julen som mamma
Sonen, var ganska exakt 3 veckor gammal. Minns egentligen inte så mycket alls av själva julen. Mitt uppe i amningshormoner, sömnbrist och allt annat. Men underbart såklart! Det vi dock bestämde oss för då, var att på julafton åker vi ingenstans hädanefter. Folk får i så fall komma till oss!
Många jular har ju passerat både före och emellan dessa. Inte alla var ”dåliga” men inte heller var antalet ”bra” jular särskilt många.
Om man bortser från förstaplatsen så har alla mina finaste och bästa jular några saker gemensamt. Och det är – lugn och ro. Ingen stress. Varken på julafton eller dagen efter. Det kanske kan låta så enormt sorgligt för många. Ensamt. Julaftnar helt utan ”tjocka släkten”. Men, för mig, så var det fantastiskt! För de som betydde mest för mig, var nära mig. Och de var närvarande med mig! Inget tjafs, inget stök. Allt det där som tyvärr hör ”normala jular” till.
I år gör vi repris på förra året. I mellandagarna firar vi ”bonusjulen” med bonusdöttrarna som vi alltid gjort! Då kan vi ta det i godan ro, vi är lugna (för vi har inte stressat sönder oss själva under julafton) och vi har energi kvar.
Vad som gör julen bra är upp till var och en. Men jag vill verkligen slå ett slag för att våga utmana de invanda traditionerna, eller åtminstone våga sig på att ifrågasätta dem. 