Aconcagua är ett 6962 meter högt berg i Anderna som varje år lockar många mer eller mindre erfarna bergsbestigare. Det är tekniskt sett ett lätt berg att bestiga, men vädret tvingar många att avbryta toppstöten. Frilansjournalisten Erika Nilsson gjorde ett försök i februari i år och lyckades nå toppen tillsammans med en norsk expedition.
Även om Aconcagua är ett snällt berg är det endast en av fyra som lyckas bestiga henne. Vädret stoppar många, andra blir höjdsjuka och en del avbryter på grund av bristande motivation eller kondition. Svårighetsgraden påverkas av hur mycket eller lite man förbereder sig för ett sådant här äventyr. Jag förberedde mig i ett år.
Pengar hade sakta växt på sparkontot, utrustning hade jagats och den ena träningstimmen efter den andra hade staplats på varandra. Jag har idrottat hela mitt liv och hade därför en bra grund att stå på. Men på flera tusen meters höjd med en tung ryggsäck på ryggen spelar det mindre roll hur snabb man är på intervallerna där hemma. Man måste träna på det man ska bli bra på och jag fyllde därför mig ryggsäck med sten och traskade upp och ner för slalombacken så ofta jag fick tid över. Inför den här typen av expeditioner krävs det även att man har erfarenhet av hög höjd, vilket jag hade då jag något år tidigare vandrat i Himalaya och nått 5500 meter över havet.
I början av februari kände jag mig redo och tog flyget ner till Mendoza i Argentina där jag mötte upp övriga i expeditionen som bestod av elva norrmän, en expeditionsledare, två argentinska guider och ytterligare fyra medarbetare från det argentinska äventyrsföretaget Ayamara. Resan arrangerades av Jarle Trå, den norske äventyraren som tyvärr inte kunde
medverka då han behövde läka sina förfrysningsskador som han fått under en Mount Everest-expedition året innan. Han arrangerar många olika äventyrsresor där Aconcagua är den tuffaste.
Att bo i Basecamp var ren lyx
I 19 dagar skulle vi leva det hårda bergslivet. De två första dagarna gick vi nere i Vacasdalen och vandringen kändes lätt. Efter andra dagen hade vi nått en höjd på cirka 3300 meter och här stannade vi för en dags acklimatisering. Dag fyra var det dags att bege sig upp till Base Camp, Plaza Argentinas, som ligger på 4200 meters höjd. Här väntade sedan ytterligare en acklimatiseringsdag. De argentinska guiderna hyllade expeditionsschemat som hade många vilodagar och acklimatiseringsturer. En sådant upplägg ökar definitivt chanserna att klara en toppbestigning. Att bo i BC var ren lyx jämfört med vad som väntade i de högre camperna.
Här sov man i eget tält, här fanns ett utedass och ett mattält där det serverades frukost och middag. Efter några turer upp och ner till de övre camperna för ytterligare acklimatisering och förflyttning av utrustning var det äntligen dags för själva toppstöten. Vi traskade på nytt upp till Camp 1 och sedan vidare mot Camp 2. Toppstötsmorgonen anlände och jag
gick och log första timmen. Jag kände mig privilegierad att ha en kropp och ett psyke som kunde ta mig till dessa höjder. Leendet försvann dock efter ett tag, åtminstone på utsidan. Huvudvärken kom smygande, magen var inte glad och lungorna skrek efter mer syre. Efter att vi hade gått i nio timmar var jag nästan förlamad av trötthet och fick då veta att de två jobbigaste timmarna återstod. Nu fanns det bara en tanke i mitt huvud: ”Ett steg i taget, ett steg i taget.”. Till slut stod
vi framför en stenhög och det var endast fyra meter kvar till toppen. Jag tog några sista tunga kliv och så stod jag där, på toppen av Aconcagua!
Ett kort lyckorus sköljde över mig och vi knäppte några bilder. Sedan hade jag bara en tanke i huvudet: ”Kan vi gå ner nu?”. Att gå upp tog knappt elva timmar, ner tog fyra. När jag kom till Camp 2 ramlade jag in i tältet och domnade bort. Jag vaknade senare på natten av att jag låg och skakade i kylan, jag hade inte ens orkat krypa ner i sovsäcken. Men än i dag minns jag känslan jag hade där i tältet den natten, en fullständig tillfredsställelse av vad jag just genomfört. Du måste inte vara särskilt tuff för att komma upp och ner för Aconcagua. Däremot måste du ha tur med vädret, samlat ihop cirka 50 000
kronor, hittat en smart researrangör och tränat målmedvetet. Och du måste verkligen vilja nå toppen, för din egen skull.
Inför expeditionen:
• Vänj tidigt kroppen vid långa vandringar med tung ryggsäck.
• Fyll väskan med vattenfyllda petflaskor eller stenar och hitta en riktigt brant backe att gå upp och ner för, gärna med stavar för det krävs på berget.
• Låt inte ekonomin stoppa dig, börja spara i tid, försök låna ihop utrustning och tänk på att det är inte de med grymmast grejer som når toppen.
• Förbered dig mentalt genom att träna i taskigt väder, sov i sovsäcken på balkongen och läs om tidigare expeditioner.
Under expeditionen:
• Drick, drick, drick. Och ät.
• På hög höjd krävs varm dricka, ta med termos eller välfungerande isolerade flaskor.
• De flesta får lite huvudvärk, men om den blir olidlig är förmodligen höjdsjukan på väg och det finns då bara en sak att göra:
vända neråt.
Läs mer: www.jarletraa.no