Allt började i det lilla samhället Oskarström utanför Halmstad. Jag var 12 år gammal och min pappa kom hem från jobbet en dag och frågade om jag ville testa på cykling. Det var inget snack om saken, klart jag ville testa det också. Jag var en mycket idrottsintresserad tjej som höll på med det mesta. Var det inte innebandy så var de fotboll, utförsåkning eller löpning.
I den vevan gick det en nybörjartävling i Oskarström så jag tog min rosa standardcykel och cyklade runt 5 km och hann tänka mycket på vägen. Tankar som ”Vad kul, jag bestämmer över cykeln”, ”Vilken fartvind!”, och så vidare. Jag kom i mål och blev tvåa. Som nybörjare tävlade man både mot killar och tjejer så placeringen var okej. Från den dagen visste jag att detta ville jag bli bäst i världen på. Jag var så bestämd på den tanken så det var det första jag sa efter loppet till mina föräldrar.
I Halmstad fanns sen fantastiska cykelklubben CK Bure med engagerade ledare och många ungdomar. Jag blev snabbt en i gänget och drevs av den härliga entusiasmen i klubben och att det var så kul att vinna cykeltävlingar. För jag märkte rätt fort att jag var en talang och hade vinnarskalle, en mycket bra kombination för att bli bäst.
Mitt första lilla steg till min världsmästartitel var när jag vann ungdoms-SM i Kungsbacka 1990. 1993 fick jag sedan ta på mig landslagströjan för första gången och det var stort. 1994 vann jag som andraårsjunior dubbla SM-guld och det blev mycket uppmärksammat. På presskonferensen efter loppet fick jag frågan av en journalist om vad jag hade för planer med min cykling. Jag minns att jag tittade honom stint i ögonen och sa: ”Jag tänker bli bäst i världen på att cykla”. Journalisten ryggade nästan tillbaks då det är mycket osvenskt att uttrycka sig så.
Men jag visste vad jag ville och det var lika bra att klargöra det!
Viktigt möte
1995, samma år som jag gick ut gymnasiet, träffade jag Klas Johansson som skulle komma att bli min tränare, mentor, bollplank, mekaniker och även sambo. Vi träffades på mitt andra cykel-VM i Columbia och Klas kom att betyda mycket för min karriär. Jag flyttade upp till honom i Göteborg. Jag hade slutat gymnasiet och var fri att satsa all min tid på cykling och att uppnå mitt mål. Åren från 93-97 körde jag i landslaget och allt flöt på men säsongen -97 märkte jag att jag började stagnera.
Det är lätt att säga att man ska bli bäst i världen, men hur gör man?
Hösten 1997 tog jag och Klas några avgörande beslut för min fortsatta karriär. Det var dags för nästa steg i utvecklingen och ta steget ut i proffsvärlden. Beslut togs även att om att sätta en långsiktig plan över mina delmål och huvudmål. Att inte längre gissa sig till hur jag skulle träna. Nu gjordes fysiska tester på vad just min kropp behövde för slags träning. Det klingade bättre med målet om att bli bäst i världen.
De små detaljerna
Många kan träna men det är få som bryr sig om detaljerna. En viktig detalj var att vi beställde en måttbeställd cykel till mig. Jag ville sitta perfekt på cykeln och få ut maximal kraft. Vanligtvis får man bara en cykel tilldelad till sig av sitt proffslag, men det var alltså inte min melodi. På cykeln höjde vi vevpartiet med 3 cm för att jag skulle kunna trampa i kurvor utan att slå pedalen i asfalten. Klossen under skon sattes i hålfoten där tester visade att jag fick ut mest kraft. Vi borrade egna hål under skon för att flytta tillbaks klossen. Jag använde även en rundtrampscykel som hade en delad axel vilket innebar att det blev ett klickljud om jag inte trampade korrekt. En cykel som jag visste att ingen annan hade.
Vi bestämde desstutom att Klas som själv var cyklist skulle sluta för att vara med mig på träningar och tävlingar. Därmed fick jag en ständig feedback. Var jag på väg ut på någon villoväg guidade han mig tillbaks till huvudvägen igen där VM-guldet fanns.
Alla de beslut som fattades runt köksbordet i vår lilla lya hösten 1997 resulterade i att första delmålet infriades redan under säsongen 1998. Målet var att vinna EM som gick i Uppsala. Jag vann och jag visste att jag var på rätt väg igen.
Motgångar
Efter att ha blivit avstängd från landslaget efter cykel-VM år 2000 kom en mycket jobbig period för mig. Avstängd från landslaget innebär att man inte kan köra VM eller OS och ni hör ju, då skulle jag aldrig vinna mitt VM-guld.
Anledningen till avstängningen var att jag hade jagat på min egna lagkompis och det finns en oskriven regel inom cykelsporten att man inte får göra det. Jag bad lagkompisen i fråga om ursäkt efter loppet men förbundskaptenen ville inte veta av några ursäkter. I Göteborgsposten dagen efter loppet stod det: ”Ljungskog avstängd från landslaget”.
Efter många samtal med Klas kom jag fram till att ingen ska få stänga av mig från landslaget, jag bestämde mig för att jag skulle tillbaks genom att vinna världscuplopp. Det lyckades redan efter första loppet under säsongen 2001.
Efter loppet ringde förbundskaptenen och då visste jag att jag var tillbaks i landslaget. En underbar revansch och det gav mig än mer energi att uppnå mitt mål.
Cykel-VM 2002 avgjordes i belgiska Zolder – samma år som jag blev tvåa på Tour de France och gjorde mitt bästa fysiska test någonsin. Jag visste att jag var på topp men för att vinna en cykeltävling krävs även lite tur och att ta de rätta taktiska besluten. Efter 13 mil avgjordes VM i en spurtduell mellan 4 cyklister. När jag skar mållinjen först var lyckan och lättnaden total. Målet som jag haft under 14 år blev uppfyllt.
Jag blev bäst i världen för att jag har fokuserat på detaljerna och hade en långsiktig plan som jag satte tillsammans med Klas. En talang är en talang men för att bli världsmästare måste man våga hålla fast vid planen och det vågade jag.
Min karriär tog slut våren 2010 då jag kände att viljan att vinna och utsätta mig för all träning inte längre fanns där. Det blev totalt 23 år på sadeln varav 13 år som proffs. Jag levde verkligen min dröm under dessa år.
Tiden efter elitåkandet
Det är inte lätt att veta vad man vill göra efter en idrottskarriär. Jag utbildade mig till hudterapeut och arbetade som det i ett år, sedan blev jag mamma till en dotter. Under mammaledigheten började tankarna snurra om att arbeta med någon form av välbefinnande som har med cykling att göra. Tankar som har blivit verklighet i form av ett kvinnligt nätverk som bygger på motion, god mat och social samvaro för kvinnliga motionärer. Varumärket Zeta är en engagerad samarbetspartner som delar tankarna om välbefinnande och inte minst bidrar med den goda och hälsosamma medelhavsmaten. Vi döpte nätverket till Team Sky Blue och från att ha startat med 40 medlemmar i januari 2014 är vi idag över 500 medlemmar och finns i nio städer. En ständig utveckling av nätverket pågår och jag hoppas få nätverket att växa med fler medlemmar och fler samarbetspartners.
Text och bild: Susanne Ljungskog och redaktionen