Nybliven Kristallen-pristagare, tidigare elitskidåkare och så förstås tränare åt blivande landslagsstjärnor. Ångefödda Johanna Ojala har ett stort inflytande i idrottsvärlden som studioexpert på längdskidåkning. Men som allra bäst trivs hon på en skartur uppe i fjällen en solig dag. Då är hon lycklig.
FAKTA Johanna Ojala
Ålder: 34 år.
Familj: Sambon Cristian, hunden Ofelia och en dotter på 1,5 år.
Aktuellt: Längdskidsexpert i SVT:s Vinterstudio. Vann Kristallen-priset för bästa sport-tv-profil i september i år.
Idrottsmeriter: 2 junior-SM medaljer. Deltog i 2 junior-VM där hon ena gången slutade 35:a medan polska världsstjärnan Justyna Kowalczyk kom 36:a.
3 bästa styrkor: Skapa ”målkänslor” att vilja uppnå – många av dem har blivit sanna. Envis. Pedagogisk så jag kan förklara och inspirera på rätt sätt.
Vill bli bättre på: Att ta mig egen tid till träning, att klappa mig själv på axeln när jag gjort något bra och att bli tydligare i mitt ledarskap.
Förebild: Plockar det bästa från många intressanta och bra människor. Kan vara små detaljer som inspirerar.
Oväntad talang: Oerhört bra på att fuldansa!
Om 10 år: …Vet jag inte. Jag har svårt att se så långt som hela 10 år fram i tiden. Jag jobbar i nuet och gör så gott jag kan.
– Jag har ofta svårt att slappna av från prestations-Johanna. Det var därför det tog så länge innan jag fattade beslutet att lägga av med skidåkningen. Jag var osäker på vem jag skulle vara när jag tappade identiteten som ”skidåkaren Johanna”, säger hon.
Vi befinner oss hemma hos fotografen Anette Andersson i Undersåker. Tanken var att ta oss högt upp på Åreskutan för majestätiska fjällbilder på Johanna, men vädret ville annat. Bara dagen innan Sporthälsa intog Åre var det rimfrost på träden och lätt snöfall. I dag är det gråmulet och nästan ingen sikt. Vi beslutar oss för att träffas hemma hos Årefotografen och sedan ta en tur upp till Björnens skidspår för lite bilder med glid i. Johanna kurar upp framför brasan och ser ut att trivas bra i den fjällbonade och nyrenoverade stugan. Elitåkandet var kul och hårt, men nu tänker hon sig tillbaka till nutida drömbilden av en dag på skidor för henne.
– Min drömdag är på turskidor efter liftarna stängt i april, maj. Jag åker fritt i backen och på fjället och solen bara skiner. Då kan det bli så varmt att man nästan måste rulla upp byxbenen. Jag och långloppsåkaren Lina Korsgren var på en sådan tvåtimmarstur för någon vår sedan, bara det att det råkade bli fyra timmar och vi blev helt slut. Det var så härligt!
Jag tänker att det är nyckeln för en idrottare som lägger av på elitnivå. Att hålla fast vid det man älskar, men på ett annat sätt än förut. Skillnaden mellan nypistade spår och orörda fjälltoppar är markant.
– I dag kan jag tycka att riktiga spår är det tråkigaste som finns. Nu vill jag ha djupsnö, turskidor och natur.
Johanna har ställt upp i några lopp även efter hon lade av som 22-åring. Hon blev nämligen skadad, tappade den röda tränings-tråden som senior och gick och grubblade länge. Hon fick en identitetskris och var rädd för att göra sin pappa – den trogne vallaren – besviken.
– Jag drog mig länge för att säga det. När jag bestämt mig sa han bara ”Jaha.”, skrattar Johanna.
Då bestämde hon sig för att bli tränare i stället. Gymnastik- och idrottsskolan i Stockholm GIH hägrade och hon la sin prestationsenergi där och på ett nytt band som behövde hennes fiolkunskaper. Ja, hon har även en sådan sträng på sin lyra.
– Det där var en helt ny värld för mig.
Men det gick bra. Johanna gick från skidkontrakt till skivkontrakt och turnerade i Tyskland. Hon märkte hur nyttigt det var för henne med miljöutbyte, nya kulturer och annorlunda levnadsvanor. Det här var viktiga erfarenheter för Johanna som hon tar till sig i rollen som tränare. Att alla åkare har en egen historia och en egen ryggsäck.
– När jag var liten trodde jag att alla ville bli världsstjärnor som längdåkare. Längdåkning är ju väldigt helylle. Jag tror att tiden som bandmedlem lärde mig att inte dra folk över en kam, och att inte peka med hela handen utan att snarare vara lyhörd inför vad andra behöver. Vad är kul? Hur kan man peppa just dem? Alla är så olika.
En hon varit tränare åt hade oturen att vara både korsbandsskadad och ha diskbråck – samtidigt. Hur skulle man träna då? De funderade och listade vad hon faktiskt kunde träna för rehab med vattenlöpning och småningom spinningcykel, och kom fram till en massa övningar och pass. Så byggde de ett fullspäckat veckoschema efter det. Inspiration för dig som har svårt att motivera dig till att komma igång med träningen.
Johanna själv håller igång i fjällen och om hon i dag får på sig nummerlappen går det så här:
– Då tror jag att det är 2002 igen och att jag är i precis samma form som när jag var elitaktiv. Så får jag mjölksyra och blir frustrerad över att kroppen inte svarar, för styrkan att ”stå emot” i tekniken har blivit så mycket sämre och tekniken sätter jag då inte på samma sätt längre. Nu senast när jag åkte Åre Swix Open i fjol kunde jag i alla fall rättfärdiga för mig själv då jag nyligen fött barn. Då sa jag ”Okej Johanna, det är inte 2002 längre”. Då kunde jag acceptera det. Jag har så svårt för att inte göra saker till mitt yttersta.
Men konditionen, den består.
– Jag har som lätt för mig. Kroppen svarar hyfsat bra på träning. Vilket också är dåligt, för jag kan bli lite lat ibland. Men får jag inte träna på ett tag, då får jag spunk!
Johanna nämner visualiseringsförmågan som en av hennes starkaste styrkor. Faktum med att den var avgörande för henne under hennes aktiva tid.
– Jag kände känslan av att prestera bra redan innan jag gjort det. Jag kände det så starkt att jag visste att det skulle gå bra.
Nu lär hon ut vinnarskallen till tre utövare som pushas mot sina stora tävlingsmål. Hon tycker det är mycket lättare att lära ut hur man ska ta sig dit, än att själv vara i deras skor.
Prestationsångest alltså, men det är också en drivkraft om man vill se det från den ljusa sidan. ”Man är aldrig bättre än sitt senaste rykte”, brukar hon tänka. Den så välbehövliga klappen på axeln brukar utebli, för hon har redan gått vidare till nästa mål och nästa prestation. Nu presterar hon i studiosoffan. Studioexpertisen började när OS-kommentatorn Jonas Karlsson från Vinterstudion ringde henne och berättade att han trodde hon skulle göra sig bra i teve. Läskigt, var första tanken. Men hon blev snabbt varm i kläderna och resten är, som ni vet, historia.
– Jag får väldigt mycket fin återkoppling på sättet jag paketerar kunskapen inom sporten på. Det är viktigt att förklara vad som ligger bakom en prestation.
När hon plockade hem Kristallen-priset var det i konkurrens med tre andra kvinnor. Den historiska första gången som inte en enda man fanns bland de nominerade.
– Jämställdhet är så viktigt. Det finns så många orättvisor mellan könen i idrottsvärlden och kvinnor i ledarroller behöver bevisa sig mycket mer än männen. När jag var tränare åt herrarna kände jag hur ovanligt det var, jag var en avart. Vad gäller sponsorpengarna är det just nu 80 procent åt männen och 20 procent åt kvinnorna. Så går det om ingen sätter press! Kvinnorna har inte riktigt fått plats än men det är på väg att förändras.
Förutom att i sina föreläsningar lyfta ojämlikhetsfrågan lobbar Johanna för Fair Play – en organisation som fotbollsmålvakten Caroline Jönsson startat och där Johanna är ambassadör.
Johanna och hennes familj har slagit ner bopålarna i just Åre. Den oerhört populära skidorten i Jämtland där möjligheterna till offpist-åkning, toppturer och milslånga utflykter i längdspåren hör till vardagen för alla de skidentusiaster som bor där. Just nu håller hon och snickar-sambon Cristian på bygger sitt drömhus i en by utanför centrala Åre. De ville inte stressa fram det perfekta bygget utan valde att designa en gäststuga med loft som de bor i medan de känner in tomten och gör alla de val som husbyggare behöver göra. Känns de 25 kvadratmetrarna trånga ligger bergen och vidderna precis utanför.
Nu vill hon ge sin 1,5-åriga lilla dotter samma naturnära uppväxt som Johanna själv fick i Ånge. Med en mångsidig idrottsgrund med 6-7 idrotter och musik, precis som hon själv.
– Något jag verkligen vill få ut till dagens idrottande barn och föräldrar är vikten av att vara allsidig. Då blir det inte lika mycket skador heller när de får styrka, koordination och balans från många olika sporter, säger hon och flikar in att det är förfärligt den toppning och tidiga specialisering som förekommer i barn och ungdomsidrott. Rörelserna ska få lekas fram. I dag älskar hon att ta med dottern i ryggsäck upp på toppen och packa med fika att äta. Tröskeln till att träna behöver inte vara stor. Ett pass behöver inte vara två timmar långt för att räknas, som förr. Men vad jag än gör tänker jag på stabilitet i bål och aktivering av sätet, det kommer jag som inte ifrån. Jag är lite arbetsskadad.
– Man ska röra sig för livet och behöver inte tävla.
Nyligen föreläste hon om detta på Åre kommun. Föreningarna ser att de tappar utövare men ett ljus i mörkret är ÖSK i Östersund som startat motionsklubb för vuxna. Ungdomssatsningen har gått i samma spår – nu vill allt fler träna tillsammans utan att behöva tävla. Det är sådana grepp man behöver ta till, tror Johanna.
– Jag tror på spontanidrotten, och det verkar på dagens barn som de behöver lära sig att vara spontanta. Och det låter ju kanske lite tokigt? Jag var på gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm i går med Thomas Wassberg och Lars Nelson och föreläste om skidåkning i går, i dag och i framtiden och det vi kom fram till var väl att ”Ta ut barnen i skogen och ge dem rörelsekompetens!” Change the game är en rörelse som jobbar för att göra barn rörelserika, rörelsekompetenta och trygga så de vågar röra på sig och ha ett aktivt liv. Jag blev så ledsen när jag såg Gympaläraren på teve och många skolbarn menade att ”de inte var sådana som idrottar”. Tänk hur de kommer att ha det som 60-åringar! Alla behöver finna rörelseglädje och känna sig inkluderade. Och Kalle Wahlström gjorde ett fantastiskt jobb med att få dem att faktiskt vilja prova på.
Text: Julia Kimell
Foto: Anette Andersson
Kläder: Craft