Intervju med Renata Chlumska – en av världens främsta äventyrare

Idag den 5e maj är det 20 år sen Renata Chlumska som första svenska kvinna nådde toppen av Mount Everest. Hon har efter det fått flera svenska och internationella utmärkelser och utmanat sig själv till otroliga äventyr – där bland det största fortfarande ligger framför henne..

Renata kan nämligen snart även bli den första svenska kvinnliga rymdturisten, då hennes nästa stora planerade äventyr blir en resa till rymden med Virgin Galactic. När hon inte är upptagen med att klättra i livsfarliga berg, paddlar hon istället kajak, cyklar runt USA, skriver böcker, föreläser för både vuxna och barn, engagerar sig i bland annat organisationen Håll Sverige Rent och är mamma till tre barn.
Vi fick en pratstund med Renata om mod, sorg, rädslor och framtiden.

Hur började allt, föddes du till äventyrare eller hände det något på vägen som fick dig att börja?
Nånstans kan man väl säga att det fanns i blodet. Det har alltid funnits där, det är en del av min personlighet, själva nyfikenheten och upptäckarglädjen. Jag har alltid varit ganska orädd att möta motstånd och göra det här som känns lite nervöst och lite svårt kanske, snarare tycka att det är spännande och lärorikt.

Hur var du som barn?
Som barn var det mycket aktiviteter och bus, jag hade en storebror som jag gärna hängde på. Jag klättrade mycket i träd och det har jag fortsatt med, senast igår klättrade jag i träd med mina barn. Det är nånting med det här att se saker från andra perspektiv, att komma upp och lyfta blicken, ta sig upp på en kulle eller berg, det har alltid lockat.

Det är ju många som har naturen och friluftslivet som ett intresse, och det har ju jag också alltid haft – men vid ett tillfälle så förändrades det verkligen från intresse till att jag insåg att jag kan ha min passion som min profession. Det var 1996 när jag var baslägerchef vid Mount Everest, och när jag tittade upp på berget så kände jag att ’det här vill jag också’. Det var då drömmen föddes, att bli första svenska kvinna att nå toppen.

 Around America Adventure

Du hade alltså inte tänkt på Mount Everest innan det?
Nej, jag blev baslägerchef där eftersom jag hjälpte Göran Kropp med en expedition. Innan dess så hade jag läst om de här höga bergen, och då kändes det som att det var för nån slags elit, inte för vem som helst. Sen insåg jag väl nånstans att jag kanske inte är vem som helst, och det handlar ju faktiskt om att våga, och det gör ju inte alla.

”’Jobbigt’ är ingen ursäkt jag accepterar”

Hur lång tid tog det från att du bestämde dig tills att det faktiskt blev av, och hur förberedde du dig?
Det tog 4 år, för förberedelsen var stenhård. Dels så var det mycket klättring, och att förstå hur jag skulle hantera utrustningen, vad som händer på hög höjd, laviner och glaciärsprickor. Jag ville inte förlita mig på att nån annan skulle vara min guide utan jag ville ju verkligen veta och förstå vad det är för risker och faror, och kunna minimera och hantera dem.
Så där hade jag såklart en fördel av att leva ihop med Göran Kropp som var en av världens största alpinister. Så det Göran kunde förmedla till mig i kombination att jag var nyfiken och ville lära, då gick det ju väldigt fort.
Men även den fysiska träningen är ju såklart superviktig. Du måste ha uthållighet och orka väldigt länge. Ett år innan jag åkte iväg så lade jag upp ett träningsprogram på fem dagar i veckan, fyra timmar idag. Egentligen som vilken idrottsman som helst, men jag hade ju också ett jobb vid sidan av som jag skulle sköta… Så det var träning på morgonen innan jobbet och på kvällarna och en av utmaningarna var att få i sig tillräckligt med mat. Hinna äta och få i mig energi, för jag behövde gå upp i vikt. Det händer så mycket på hög höjd som inte händer på havsnivå, man måste ta hänsyn till det låga syretrycket. Det är mycket svårare att få i sig energi och näring. Så det tog fyra intensiva år, men i slutändan så avgör ändå det mentala.

Fanns det stunder när du kände att du struntar i det?
Jag har nog aldrig tänkt att jag struntar i det. Det är klart att det funnits stunder när det gör ont och är jobbigt, men samtidigt vet jag ju om att det är så, och för mig är det ingen ursäkt att det är jobbigt. Det är ingen ursäkt jag accepterar, utan jag vet att det kommer att bli jobbigt och då måste jag hitta ett förhållningssätt mentalt, för att klara av det.
För man kan ha hur starka benmuskler som helst, du kan vara hur vältränad som helst, men om du inte orkar kliva ur tältet mitt i natten i -45 grader, då spelar det ingen roll hur stark du är.

Hur gick själva klättringen, stötte ni på några extra svåra utmaningar utöver de vanliga när man klättrar världens högsta berg?
Vädret påverkar ju såklart. Det är klart att det finns säsonger med så dåligt väder så ingen har kunnat lämna baslägret ens. Men när vi kom var det en period med bra väder, så då satt ju inte vi och väntade utan vi var väldigt förberedda. Så vi drog nytta av det förhållandet som rådde vilket gjorde att vi var väldigt snabba. Vi hade en bra plan och vi visste vad vi skulle göra och jag var väldigt förberedd, så det gick väldigt fort. Hela expeditionen tog tre veckor.
Men däremot, den sista biten, där hade vi fått en prognos som lovade gott väder för ett toppförsök den 4e maj, kom vi upp till läger 4. Dit går man inte om man inte ska göra ett toppförsök, för läger 4 ligger på strax under 8000 meters höjd, och kallas för ’Dödens Zon’. Här är det bara en tredjedel av syretrycket i jämförelse med havsnivån, vilket leder till att en människa kan dö tämligen omedelbart. Där vill man alltså stanna så kort tid som möjligt, så vi gick upp dit för att väderprognosen lovade gott väder inför toppförsök den 4e maj, men istället så blev det sämre väder… Då kan man antingen bestämma sig för att gå ner igen, för man sparar kraft genom att gå ner på lägre höjd. Eller så kan man chansa och vara kvar. Men det är en risk att vara kvar, för vädret kan fortsätta vara dåligt, och så får man gå ner senare, men då kan det vara för sent. Det finns de som har väntat ut bättre väder och faktiskt helt enkelt inte överlevt. Men vi bestämde oss för att vi stannar i alla fall 24 timmar och räknar med att vädret blir bättre. Men då tillbringade jag alltså 24 timmar i sista lägret vid Dödens Zon, och kände hur jag bara blev svagare och svagare.

Hur är den känslan?
Du känner bara hur kraften sugs ur dig, den bara försvinner. Du ligger ner i tält, du gör ingenting, och ändå känner du bara hur du blir tröttare och tröttare. Det är även så torr luft så du förlorar väldigt mycket vätska, vilket också gör att man mår dåligt. Därför bestämde jag mig i sista minuten att jag skulle använda syrgas – för att helt enkelt minimera riskerna för hjärnödem och förfrysningsskador – när jag väl bestämde mig för att fortsätta. Så det var ju inte medräknat, det var ju nåt man försöker undvika, men det blev ett extra dygn på 8000 meters höjd.
När man sen startar så är det vid midnatt, när det är kolsvart. Det är för att man ska komma upp på toppen när det är dag och som finast utsikt. Och man får inte glömma att toppen är halvvägs, sen ska du ta dig tillbaka ner – och att ta sig ner är mer riskabelt än att ta sig uppåt.

Beror det på berget eller psyket?
Dels så handlar det om det mentala. Folk når toppen och kanske tänker att ’jag har klarat det’! Så slappnar de av vilket blir väldigt farligt. De tappar fokus och koncentration och det är lätt att begå misstag. Sen om man jämför med en stege, så är det ju lättare att klättra upp än att klättra ner, för ska man gå ner med magen utåt, då är det ju svårare. Det kräver en annan typ av koncentration, samtidigt som man kanske har varit igång runt 12 timmar redan.

Äntligen högst upp i världen

Hur länge stannar man på toppen?
Jag var där i en halvtimme, men det kan vara 10 minuter, nån kanske har varit där en timme, det beror på vädret.

Hur var känslan?
Den är obeskrivlig. Den är verkligen det. När jag ser bilderna, den känslan som finns inom mig då när jag tänker tillbaka hur det var, den går inte riktigt att förmedla. Det är en sån bubblande glädje, lycka, stolthet. Man tänker på alla de här timmarna man har slitit, hur många människor som har haft det här som en dröm men som inte har lyckats, folk som inte når hela vägen upp, hur många faktorer det är som spelar in. Och så får jag lyckas på första försöket, 25 år gammal. Helt magiskt.

”Vi har bara ett liv, och vi ska maximera det”

Blir du rädd ibland och hanterar du det?
Ja jag blir rädd, vilket jag är glad för. För hade jag inte varit rädd, då hade jag nog varit väldigt dumdristig. Jag har svårt att se att jag skulle åka iväg och göra en expedition med folk som inte är rädda. Men jag tränar ju för att jag ska förstå vad den kommer ifrån. Vad den beror på, och att lära mig att på nåt sätt hantera den och försöka kontrollera den.
För om jag inte gör det kan det bli väldigt farligt. Då kan jag hamna i panik och börja fatta fel beslut, så det är inte heller bra. Jag måste förstå vad som triggar rädslan och träna på att bli vän med den. Men i säkra förhållanden i små steg och använda den som en varningssignal att något inte är ok, att det är dags att backa. Då blir den mer en försvarsmekanism som jag har nytta av, som hjälper mig.

När din fästman Göran gick bort i en tragisk klättringsolycka, förändrade det något i ditt tänk på något sätt?
Man kan ju tänka sig att det skulle bli så att man aldrig mer vill klättra för det är farligt, men det är ju inte så. Jag slutade klättra i 12 år, men det var inte för att jag var rädd för klättringen, utan för att min livskamrat och klätterkamrat var borta. Då fanns inte längtan efter att klättra på samma sätt längre, det var inte samma sak utan jag fokuserade på andra expeditioner istället.
Men det där var ju en tragisk olycka och Göran var en av de mest säkerhetsmedvetna som jag någonsin känt. Så tvärtom förstärkte det ännu mer känslan av att vi har bara ett liv, och vi ska maximera det och leva det tillfullo. Sen händer de här sakerna som är obeskrivliga och ofattbara, men tvärtom så kände jag nog att jag ska göra det bästa jag kan av mitt liv, medan jag har möjligheten.

Renata med sin fästman Göran Kropp som avled 2002 i en klättringsolycka.

Men nu klättrar du lite med dina barn?
Ja! Jag slutförde ju Seven Summits 2014, så jag tog upp klättringen igen. Everest var mitt första berg i Seven summits, så jag startade med det högsta för att få bra självförtroende. Men idag klättrar jag med barnen litegrann, eller mer att de klättrar och jag säkrar. Vi gör mycket äventyr ihop, det är fantastiskt kul. Alla mina barn har stått på toppen av Sveriges högsta berg! Ett barn per år har hängt med, och det har inte varit en ambition att nåt toppen utan mer att få uppleva natur, att få se Sverige, fantastiska miljöer och för oss att få upplevelsen tillsammans. Det har varit magiskt. Men när jag väl är där så märker jag ju att dom vill upp, men det kommer ju inte från mig utan mer att de tycker det är självklart, varför ska man inte upp till toppen? Och då säger ju inte jag nej, haha.

Har du något råd till familjer som är sugna på lite äventyrliga aktiviteter med barnen?Jag tror att det är så viktigt att släppa prestationen, att det ska vara så avancerat.
Jag upplever att barnen är lika glada om vi sätter upp tältet i trädgården eller om vi åker bil i fem timmar och sätter upp det någon annanstans. Gör det enkelt och tillgängligt, så man gör det ofta istället. Det kan ju handla om att packa en liten picknick och gå ut och sätta sig i en park och äta den där, istället för hemma vid köksbordet. Att de får vara med och packa sin ryggsäck och får vara med på resan. Det får ta tid, och man måste lägga det på deras nivå. Det blir lätt så pretentiöst, vi ska berätta om allt vi upplevt och gjort, men barnen bryr sig inte om de är på simhallen hemma eller på Kanarieöarna. Vi hittar på mycket på hemmaplan. Sen är det också bra se över vad man har för grejer så det är lättare att det blir spontant. Att man har en termos, bra skor och bra jacka osv till barnen. Och man ska inte tänka att man ska gå 10 km, utan gå 1 km, och det får ta tid, låt dem få leka. Det måste vara naturligt kul. Planera gärna men var inställd på att det inte blir som man tänkt, för inställningen är viktig. Och mycket mat!

Vad är ditt nästa stora mål?
Att åka ut i rymden! Jag har bokat en biljett med Virgin Galactic och är första svenska kvinnan som har en biljett, och jag har länge sagt att jag ska bli första svenska kvinnan i rymden. Nu är ju en riktig astronaut på väg ut, men jag får bli första svenska kvinnliga turist istället, haha. Och det är ju helt fantastiskt!
Jag får uppdateringar med jämna mellanrum, de har haft flera framgångsrika flygningar nu, så nu säger Richard Branson att det är inte lång tid innan han ska iväg, och sen när han väl har flugit kommer det nog gå förhållandevis fort, men jag räknar inte med att det blir i år.
Sen drömmer jag ju om att komma till månen och bestiga månens högsta berg. Mons Huygens, 5000 meter högt.

Expedition 2.0, Flygsimulator

Det är alltså väl värt att följa superkvinnan Renatas fortsatta äventyr, både på och utanför jorden. Renatas instagram.

 

Text: Jennie Kilgren – Copykatt.se

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras