Helande lugn i Sahara

Helande lugn i Sahara

Från centrala Stockholms stressiga tillvaro till lugnet på en sanddyn i Sahara. Från början var det svårt att koppla av, men efter ett dygn infann sig en skön känsla som är svår att beskriva.

Bilresan från flygplatsen i Monastir till Saharas utkant, kring den lilla staden Douz i mellersta Tunisien, tar ungefär fem timmar. Utanför fönstret förändras landskapet från bördiga jordbruk längs Medelhavets kust till en allt kargare och torrare miljö. Det kanske låter deprimerande, men det är det inte.

För varje stopp märker man att de klassiska turiststråken blir färre och färre. Vi är på väg mot Tunisiens orörda kärna. Väl i Douz möter svenska Marianne Schmidt upp oss i hotellbaren.
– Jag flyttade från Sverige för fem år sedan med drömmen att starta upp en hotellverksamhet i Tunisien. Jag träffade en man här och vi beslöt oss för att starta en hästransch. En ökenverksamhet med dromedarer, beduintält och åsnor blev sedan förlängningen av detta, säger hon.
Skön tystnad Morgonen efter packar vi återigen väskorna och sätter oss i jeepen som ska ta oss till öknen. Vi är ett sällskap på endast tio personer, eftersom vistelsen ska bli så personlig som möjligt. På en dromedar rider vi sedan ut i fjärran. Tystnad råder i gruppen efter att Marianne sagt att vi nu i början ska försöka stressa ned och vara ett med våra tankar.

Solen värmer ordentligt men jag störs inte av den. Vi glider över sanddyn efter sanddyn och tystnaden som från början kändes lite jobbig känns nu hur naturlig som helst. I beduinlägret, som utgörs av ett större tält för matlagning och ett tält med madrasser, kuddar och mattor, frågar jag Marianne varför hon älskar Sahara.
– Det är en magisk plats. Det finns ett oändligt lugn här som får en att tänka på andra saker än politik, pengar och problem. Ingenting betyder något när man är här, bara nuet är viktigt, säger Marianne.
Förutom Marianne Schmidt finns hennes kollega, beduinen Abdelati, på plats. De berättar att morgondagen kommer att utgöras av en utflykt på dromedar. En packdromedar kommer att bära maten, vattnet och tekannan, samt alla saker som deltagarna vill ta med sig. Efter en välsmakande Cous-Cous, lagad över öppen eld, går vi och lägger oss. Jag och några med mig bär ut madrassen och sover likt beduinerna – på en sanddyn under stjärnorna.

”Botemedel mot utbrändhet”
Vi vaknar simultant när solljuset börjar sprida sig över himlen. Marianne berättade tidigare att en soluppgång i Sahara är fantastisk, men det jag såg utklassade alla mina förväntningar. I lägret bakas det bröd i sanden och efter en stärkande Tunisisk frukost bär det av på Dromedarerna. Marianne berättar att Dromedarutflykterna bara är en av många arrangemang som de erbjuder.
– Våra hästresor brukar vara väldigt populära och så även våra yogaresor.
Vad brukar ni få för respons?
– Många söker lugn och säger att resan gjort dem till mer balanserade människor. Det har till och med hänt att människor med tinnitus blivit botade, antagligen av tystnaden, säger Marianne Schmidt.
– Att inte ha en uppsjö av saker att göra och att inte styras av klockan brukar vara svårt de första två dygnen, sedan slappnar folk av mer och mer. Sahara är det perfekta botemedlet mot utbrändhet, fortsätter hon.

Efter ett par timmar av meditativ ridning stannar vi bredvid en stor sanddyn som tillsammans med ett par höga buskar utgör ett perfekt solskydd. Efter ännu en god måltid, sätter jag mig med ryggen vilandes mot en sten. Jag plockar av mig klockan för första gången på flera år och stoppar ner den i ryggsäcken. Vissa ligger och läser. Några går runt och letar efter vackra, dekorativa sandrosor och några gör som jag, bara spanar ut över vidderna. Leende konstaterar jag att endast två dygn har gått. Ytterligare fem återstår. Musklerna i kroppen slappnar av. Jag tar ett djupt andetag. Jag mår bra.

Text: Roger Folkhage

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras