Efter drygt 90km på min cykel gick jag äntligen i mål. I Mora. Känslan att passera mållinjen efter att ha startat i Sälen på förmiddag för att några timmar senare gå i mål Mora måste upplevas.
Men vi tar det från början!
Det var med blandade känslor som jag ställde mig i startfållan på årets Cykelvasa. Jag hade inte tränat tillräckligt! Dessutom hade regnet gjort sitt under natten.
Några mindre förändringar hade skett på banan inför årets lopp samt att antalet startplatser också utökats. I startfållan kunde jag verkligen känna all energi, förväntan och liniment som fanns i den. Min startgrupp fick starta strax innan halv tio och det första deltagarna får ta sig an är en lång klättring som för mig aldrig ville ta slut. Det diskuterades flitigt på resan uppför backen att här skulle man vila sig, inte dra på för mycket och ligga lågt. För det kommer fler backar…
Att inte gå ut för hårt tyckte jag lät som en bra idé. Placering efter placering tappade jag och plötsligt började cyklister från startgruppen efter min börja passera mig. Men hallå!
Jag var ju inte ens uppe än. Dessa ville definitivt inte ta det lugnt.
Nu hände det något med mig. Mina tävlingshorn började växa och jag började också trampa snabbare för att ta igen mina förlorade placeringar.
Efter att jag passerat första kontrollen kändes min kropp bra. Vägen dit gick i en behaglig fart och den vackra miljön stillade mitt sinne. Nu hade jag bara drygt 80km kvar att cykla. För er som aldrig cyklat Cykelvasan så är banan tekniskt enkel och det går att genomföra Cykelvasan med en vanlig standard cykel om man så vill. Underlaget är varierat med allt från asfalt till grusvägar, stig och några leriga partier. Lätt var det ja! Efter några minuters trampade hade jag redan kommit fram till nästa depå. Här kunde jag få något att tugga på och även lite hjälp med cykeln om det behövdes. Jag kände mig fräsch så det blev till att cykla vidare i fädernas spår.
Oxberg. Backen i Oxberg. Den är inte så lång och inte så brant. Men efter att ha suttit på cykeln i två timmar så kom jag inte riktigt överens med snittlutningen på 7.6%. Jag hade tappat mina ben. Efter Oxbergsbacken som är drygt 700m fick jag andas lite och sedan kom det bästa. Utförslöpan. Det gick fort. Med hastigheter närmare 60km/h fick jag fint sitta snyggt på cykeln och bara susa ner för backarna.
Den sista delen av loppet känner nog flera igen som har åkt Vasaloppet på vintern. Deltagarna cyklar nämligen i stort sett samma sträcka men med några små avvikelser.När man når campingen i Mora är vägen in till mål i stort sett den samma.
Efter drygt tre timmar på min cykel var det ganska skönt att stiga av. Jag var lerig från topp till tå samt hade lite känningar i ländryggen. Men som sagt, känslan av att ha genomfört Cykelvasan samt passera den historiska målpassagen i Mora är stor. Publiken längs banan var fantastisk och service utmärkt! Nästa år ska jag förbättra min tid och träna mer innan! Nu vet jag vad som väntar mig om ett år.