Vätternrundans trettio mil

Rossnäs camping kl 20:00

30 mil/ 300 km. Du har 22 timmar på dig att ta dig runt, hur disponerar du tiden?

I fredags anlände jag och pappa till Rossnäs camping och mötte upp min bror, hans fru (och min brors lilla dotter såklart) och ett par som är kompis med min bror. Vi nattade ganska på en gång och sov i x- antal timmar som man kan räkna på en hand. Klockan ringde 01:00, och vi rullade lagom yrvakna upp ur sovsäckarna för att packa på oss kläder och trycka ned en NOCCO i magen.

Natten var mörk och oerhört fuktig. Lamporn på cyklarn tändes och sedan trampade vi 4 km till start. Här började nerverna kicka igång, och kroppen svarade med fullt sympatiskt nervsystemspåslag, vidgade pupiller, svettiga handflator och hjärtat pumpade hårdare. Tankar som ”tänk om jag ramlar i startfållan” eller ”tänk om jag inte får fast skorna i pedalerna” for genom mitt huvud. Plötsligt var alla som skulle starta 02:02 redo, och displayen över fållan räknade ned 3, 2, 1.. Och så var vi på väg!

Skönheten i naturen

Ölmsta var den andra depån längs färden, den låg 8,3 mil bort. Det är de vackraste 8,3 mil jag har färdats. Först skönheten i nattens dimmor som låg utöver valmofälten, som sedan gradvis övergick i lördagens soluppgång. Men slutligen fick priset av skönhet en sträcka som vi cyklade då vi kunde blicka ut över Vätterns spegelblanka yta. Bortom trädtopparna gick sjön ihop med himmelen och genom dess fluffiga stora vita slöjmoln sken försiktiga solstrålar igenom.

Yrsel

Efter 9 mil började jag känna mig oerhört yr och plötsligt svajade vägen framför mig. Skärpning! Jag spände ögonen i pappas rygg och var rädd för att cykla omkull. Magen kurrade, halsen kurrade, allt kurrade, jag längtade starkt efter depån i Jönköping där det serverades riktig mat och inte bara bullar, saltgurka och vätska.

Smärta

Under resans gång förflyttade sig olika smärtor genom kroppen och även dess intensitet. Först gjorde baken ont. Sedan krampade vaderna och slutligen knäna. Men summa sumarum gjorde det mest ont i baken och knäna. Bitvis visste jag inte ut eller in, om jag satt och cyklade gjorde det ont i rumpan men om jag stod skrek knäna på mig.

Avhoppad kedja
Hjo

Gränna och Hjo är supercharmiga små städer. I Hjo kände man sig lite extra välkommen där alla hälsade ”Välkommen till Hjo” Ett samhälle som ramades in av vackra åkrar och hade fina stenhus och båthamn.

Lasagne, morötter, yoghurt, müsli, bröd, bulle, kaffe, jordgubbssaft och vatten var precis rätt bränsle för att orka de återstående 129 km.

Hjärtmassage och död

Självklart var det kämpigt, men trots det kände jag genom (nästan) hela färden att denna tur med pappa var något av det bästa jag har gjort. Under de 19 timmar som det tog för oss att ta oss runt, med pauser och allt, kan jag verkligen säga att man blir tacksam för vad kroppen klarar av och inser hur skört livet är. Vägen var bitvis extremt kuperad och i en av de jävligaste uppförsbackarna möttes vi plötsligt av ambulansers blinkande ljus. Vi blev beordrade att slå ned på farten och förflytta oss till ett led som långsamt fick passera olycksplatsen. En man fick hjärtmassage och en kvinna under filt grät okontrollerbart. Vi rullade vidare och det skedde fler olyckor, men tyvärr fick vi senare under färden reda på att mannen hade avlidit.

Sömn
Massage

Av de 19 timmarna som vi tog oss runt var 14 aktiv cykeltid. Nog slet det på kroppen, och medan pappa ville ha sömn/kaffe-pauser så passade jag på att få knämassage. Det lättade på smärtan och hjälpte mig i flera mil efteråt!

De sista tio milen var de segaste. Längs hela rundan fanns det skyltar som visade hur många km det var kvar. Desto närmare mål man kom ju längre upplevdes det att det var mellan skyltarna trots att de var utplacerade med jämna mellanrum. Däremot stod det fler människor och hejade mot slutet och det gav verkligen en boost av energi!

Hallelujah-backen
Medajl och potatissallad

Pumpa på pumpa på.. och vi flög in i MÅL! En medalj och en portion potatissallad med kyckling och två blygsamma tomater blev det perfekta priset. Jag och min pappa satte oss och åt. När maten var uppäten var det inte lätt att resa sig upp, och det jobbigaste av allt var att vi då behövde cykla ännu mer.. Jag får ta och erkänna att mina ben var i form av så pass överkokt spagetti att jag föll med cykeln. Jag behövde bromsa in till stillastående och fick inte loss skorna ur pedalen = BRAK!

Till campingen var det 4 km, men där väntade iallafall en varm dusch och en skön sovsäck. Sedan var det en sötnos som fick köra oss hem dagen efter.. haha

19487 cyklister startade i Motala, 631 bröt och 18856 tappra cyklister trampade in i mål!

PUSS & KRAM
No Comments Yet
  1. Så duktig du e. Jätte fina bilder du tog längs vägen. E imponerad av de som ger sig in i detta. Min bror tog klassikern en gång men skulle själv aldrig våga… Om du gillar annan sport och mode så kika gärna in min blogg. Har precis börjat med you tube videos. ❤️

bbb