Det går inte att lita på mig

I lördags klev jag upp med målbilden att genomför två träningspass på en dag. Först och främst hade jag bestämt mig för att träna på gymmet medan F körde ett annat pass. Även fast jag gillar att köra tungt med honom, såg jag fram emot att köra ett annat typ av träningspass som inte lockar F. I fredags såg jag dock att Urban Ride på Odenplan skulle hålla Ride of Hope. Där pengarna donerades till Barncancerfonden.

Detta ville jag självklart vara en del av, men envis som jag är ville jag inte överge plan nr. 1.

Som sagt klev jag upp tidigt och begav mig till Odenplan. Min kompis Amanda höll i passet och jag kan säga att det inte bara var jag som var darrig, svettig och pumpad av en feelgood känsla efter passet. Bra jobbat!

Hemma åt jag och F lunch. Han behövde gå kl. 13 och jag skulle haka på. Meeeen jag bara råkade lägga mig på golvet, och bara råkade sluta ögonen i någon sekund. Det sista jag minns är att jag mumlar till F att ”Gå först du, jag kommer om 10min, ska bara blunda lite. Vi möts vid utgången kl 14.”

Klockan slog 14, men inte tusan var jag vid utgången på gymmet. Haha, istället vaknade jag smått omtöknad, stel och utvilad på golvet hemma.

Inte riktigt går det att lita på mig, ibland vinner power nap’sen över allt förnuft. Haha, men en tupplur var nog precis vad jag behövde. För att göra framsteg är det viktigt att utmana sig själv, men även lyssna på kroppen och ge den den vila som den behöver. Och träningspasset blev ju faktiskt gjort idag istället, so no harm done!