Synliggöra osynliga sjukdomar

Det är så svårt att relatera till någon annan som lever med kronisk smärta. Trots att jag själv lider av det kan jag ha svårt att förstå vidden av någon annans smärta för den är inte som min. 


 

Det är så svårt att relatera till någon annan som lever med kronisk smärta. Trots att jag själv lider av det kan jag ha svårt att förstå vidden av någon annans smärta för den är inte som min. 


 

Ingen kronisk smärta eller sjukdom är likadan, men en stor gemensam faktor är osynligheten. Det syns inte alltid. Och det lilla som syns lär en sig att förändra. Utan ansträngning från min sida hade jag haltat oftare. Jag hade gjort grimaser och gråtit oftare. Men jag slits mellan att inte själv vilja visa det och rädsla för andras oförstående eller okunskap. För att inte tala om den tycka-synd-om-mentaliteten som en kan stöta på. Vi vill inte bli någon sorts martyrgemenskap. Vi vill bli förstådda. Jag vill bli förstådd. Jag vill att det ska förstås att en dag kan jag träna och jobba 6-8 timmar och laga mat och hinna vila och umgås med vänner/familj och en annan dag kan jag bara ta mig upp ur sängen och på sin höjd plocka undan lite i hemmet. Och dagarna där emellan ligger smärtnivån på en hanterbar men energikrävande nivå som jag inte visar.


På båda bilderna har jag olika ont i olika leder vilket inte syns. Men det finns. 

Vad jag vill säga med detta till er som lever med kroniska sjukdomar (och alla andra för den delen) är att det är okej att visa dem, och vi behöver inte vara så jäkla tappra hela tiden. Visst, det kan alltid vara värre men med den logiken skulle vi aldrig kunna ge utlopp för någonting och vad händer då? Tillslut exploderar vi. En får utgå från att människor alltid tar hänsyn till att det kan vara värre men vi måste få avreagera och prata av oss. Vi måste bemöta varandra och oss själva där vi befinner oss just nu, inte där vi önskar att vi var. Enligt min logik kommer ökad synlighet med ökad förståelse. 

Ta hand om er! 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer