Saker jag gör fast jag inte borde

Med ständig värk och smärta är det viktigt att prioritera. Ibland är det viktigt att tvinga sig igenom saker så som sjukgymnastik fast det gör ont, kortisoninjektion, mediciner osv. Eller ge sig en själv en extra push att faktiskt ta sig iväg och träffa en vän som kan ge positiv energi. Ibland handlar det om att avstå från saker. Det kan vara allt från jobb till fester till en träning eller bara att städa. Ibland måste vila prioriteras.

Med ständig värk och smärta är det viktigt att prioritera. Ibland är det viktigt att tvinga sig igenom saker så som sjukgymnastik fast det gör ont, kortisoninjektion, mediciner osv. Eller ge sig en själv en extra push att faktiskt ta sig iväg och träffa en vän som kan ge positiv energi. Ibland handlar det om att avstå från saker. Det kan vara allt från jobb till fester till en träning eller bara att städa. Ibland måste vila prioriteras.

Det finns några saker som jag inte alltid borde göra men som jag gör ändå. Vissa saker bara kan eller vill jag inte göra avkall på. Andra sker på automatik. Och ibland har jag inget val.

  1. Lyfter upp och bär på min systerson. Det ger mig mer smärta att inte lyfta upp honom än den extra ryggsmärta jag får av att ha burit runt på honom. Det är ju så mysigt <3
  2. Plockar ur diskmaskinen. Att stå sådär halvböjd gör att ryggen låser sig och ”fastnar” i tid och otid vilket är ganska så smärtsamt. Därför har min sambo fått ansvaret för diskmaskinen, men ibland plockar jag ur och in den ändå, på ren automatik. 
  3. Dammsuger. Gör jag nästan aldrig, men det händer såklart. Också något liksom diskmaskinen som orsakar onödigt ont när min sambo kan göra det. Jag dammar av och plockar undan istället ???? 
  4. Jobbar mer. Den där dagen när jag kanske skulle stannat hemma istället. Eller sitter kvar fast än jag inte borde, då jag vet att det kommer orsaka i mer trötthet och värk. Ibland händer det ju också att jag måste vara kvar, och då finns det inte så mycket till val. 
  5. Struntar i träningen/sjukgymnastiken. Vill knappt erkänna det, men det händer ju. Visst, sjukgymnastiken tar tio minuter, men ibland blir det bara inte av?! Och träningen. Ibland är jag för trött. Ibland har jag ingen lust. Ibland gör det för ont. Ibland tvingar jag mig ändå, men ibland skiter jag i det. En är ju inte mer än människa. Och baam, mer stelhet kommer nästa dag som ett brev på posten.  
  6. Umgås med vänner. Missförstå mig inte. Jag älskar mina vänner. Men ibland tar det för mycket energi att lyssna på och att umgås med andra. Det blir för mycket intryck i kombination med smärthantering. Jag trodde att jag bara var trött innan, men numera vet jag att jag behöver lugn och ro för att orka med min vardag. Känner mig supergammal, men så är det. 
  7. Säger ja fast jag inte kan/orkar/vill. Något vi alla gör är jag övertygad om. Vi behöver sluta med det. 
  8. Oroar mig för mycket för framtiden/nutiden. Hur blir det med jobb egentligen? Kommer försäkringskassan att avslå min sjukpenning? Borde jag bita ihop och bara vara på jobbet heltid och bli sjukskriven i perioder? Hur blir det om jag ska försöka starta familj? Allting löser sig säkert på ett eller annat sätt, men jag oroar mig ändå. På tok för mycket. 
  9. Säger att jag mår bra. Jag orkar inte varje gång någon frågar hur jag mår säga ”det är sådär, jag har ont”. Dels är det jobbigt att behöva invänta reaktion från personen som frågade, och sen besvara den reaktionen, dels orkar jag inte själv höra mig själv säga att jag mår sådär. Så jag säger, det är bra. Vilket jag tror får omgivningen att såklart tänka, att det är bra. För jag haltade inte den dagen jag sa det. Det värsta är när följdkommentaren blir ”ja, du ser lite piggare ut”. I all välmening såklart så jag klandrar ingen för den kommentaren. Men varför ser jag piggare ut? För att jag anstränger mig. Vilket leder till nästa punkt. 
  10. Anstränger mig för att se ”frisk” ut. Ibland ser jag som piggast ut de dagarna jag mår värst. För då lägger jag tid på att dölja det med smink. Jag har lärt mig att bita ihop så mycket så att jag inte haltar fast det gör skitont. Det kanske är lätt att tänka att ”men om det gör riktigt ont så har du inget annat val än att halta”. Tänker du så har du inte levt med kronisk smärta. Det går. Inte alltid, nej det är sant. Men många gånger går det att dölja det mesta. Och de dagarna jag mår allra värst är det aldrig någon annan än min sambo eller familjemedlem som ser mig. 

Som ni förstår är det vissa saker som jag skulle kunna göra bättre val kring. Som att säga nej. Eller oroa mig mindre. Och sen finns det andra saker jag aldrig i livet skulle ge upp (med vissa undantag, så som känslan av att ryggen håller på att gå av, men knappt då), som att lyfta upp min systerson. Sen finns de de sakerna som bara är som det är, träning blir inte alltid av och det är en del av livet. Vi kan inte vara några supermänniskor som gör bra val varenda sekund av våra liv. Men vi kan försöka att förändra små saker som tar för mycket energi. Jag ska iallafall ge det en chans.

Ta hand om er ❤️ 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer