Acceptans

Jag försöker att inte ha så dåligt samvete.

“You are allowed to know your limits. You are allowed to have bad days” är jag? Ja det är jag. Och utan dåligt samvete. Jag hade aldrig krävt att någon annan skulle ha dåligt samvete om de hade mina leder eller vad som helst så varför ska jag kräva det av mig själv?

Jag försöker att inte ha så dåligt samvete.

“You are allowed to know your limits. You are allowed to have bad days” är jag? Ja det är jag. Och utan dåligt samvete. Jag hade aldrig krävt att någon annan skulle ha dåligt samvete om de hade mina leder eller vad som helst så varför ska jag kräva det av mig själv?

Och vi får lov att ha dåliga dagar. Det är en självklarhet vill jag tänka. Dåliga veckor. Dåliga nätter. Dåliga månader. Den här veckan har hittills vart sådär måste jag säga. Och det är så himla befriande att tänka att det är okej. Jag måste inte kämpa emot hela tiden. Det är så utmattande. Och det är kanske genom att acceptera att det är som det är som jag faktiskt tar den största fighten. Lederna har ingenting att komma med när jag accepterar dem som dem är.

Och bara för att jag accepterar att det är som det är och inte kämpar emot betyder inte det att jag ger upp. Det betyder bara en lugnare och mer tillåtande tillvaro, där jag och min sjukdom går hand i hand genom allt. Jag accepterar när den jävlas med mig med smärta, stelhet och trötthet och den accepterar när jag jävlas tillbaka med träning, rörelse och glädje.  

Kanske är detta bara smärtpåverkade trötta tankar, eller så är jag något på spåren. Jag vet inte. Jag vet bara att imorgon är det en ny dag med ny energi.

“Be a warrior, not a worrier” 

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer