Rörelserädsla

Under reumarehab som jag gick på i Växjö under fyra veckor träffade jag i princip min sjukgymnast varje dag. En sak som hon tog upp under inskrivningssamtalet kommer jag nog aldrig glömma. Hon pratade om rörelserädsla. Att det gör ont när man rör sig och därmed blir man rädd att röra sig, vilket i sin tur kommer orsaka mer smärta.

Under reumarehab som jag gick på i Växjö under fyra veckor träffade jag i princip min sjukgymnast varje dag. En sak som hon tog upp under inskrivningssamtalet kommer jag nog aldrig glömma. Hon pratade om rörelserädsla. Att det gör ont när man rör sig och därmed blir man rädd att röra sig, vilket i sin tur kommer orsaka mer smärta.

Tanken att jag var rädd för att röra mig hade inte ens kommit över mig. Jag har ju tränat kampsport, sprungit löppass med ryggont och i allmänhet rört mig framåt fast jag har ont. Inte sjutton tänkte jag att jag var rädd för att röra mig. Men så berättade hon vad det innebar. Och jag började tänka, och mindes hur jag mer och mer börjat backa ut från träning. Vågade inte springa för det gjorde ont i ryggen, orkade inte yoga för det tog för mycket energi att smärtsamt byta position. Ville inte gymträna av rädsla att vikter och rörelser skulle göra ont eller skada mig ännu mer. Och det är absolut inget fel i att backa ur när det inte känns bra. Men när det är mer än vanligt och kanske till och med överdrivet är det dags för en tankeställare. Jag var rädd för att röra mig. Jag var rädd för att skovet skulle bli ännu värre eller för att lederna skulle ta mer stryk än vad jag klarade av. Och ändå är det träning som hjälper lederna. Det vet jag. Det har jag vetat länge. Men rädsla gör en inte rationell precis.

Så jag är så glad för att jag fick gå den här rehabperioden och hitta tillbaka till träning. Fått in det i huvudet igen, att ja, träningen kan göra ont ibland men det är inte farligt. För när jag väl fått in en regelbunden rutin med träning kommer det inte göra ont längre. Inte på det sättet. Ingen av oss ska vara rädd för att röra på oss. Och om vi är det, ska vi ta hjälp. Det finns sjukgymnaster och andra duktiga professionella som kan hjälpa till att sortera ut vilken smärta som är farlig och inte. Och om vi bara lyssnar till vårt sunda förnuft vet vi mycket väl själva hur hårt vi kan pressa oss. All träning efter egen förmåga är bra träning.

Min rörelserädsla sitter nog lite kvar ibland, men jag börjar komma tillbaka från den. Nu vågar jag lyfta tungt, springa snabbt och yoga länge igen. Emellanåt fegar jag ur, men allt förändras ju inte över en natt 🙂 

 

sites/default/files/FullSizeRender_9.jpg

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer