Friheten att springa

För bara några år sedan tillhörde jag den skaran av människor som inte förstod sig på de som sprang. Hur kul kunde det vara att gå ut och springa egentligen? Nu tillhör jag dom som inte förstår varför man inte springer. Det är hur kul som helst!

För bara några år sedan tillhörde jag den skaran av människor som inte förstod sig på de som sprang. Hur kul kunde det vara att gå ut och springa egentligen? Nu tillhör jag dom som inte förstår varför man inte springer. Det är hur kul som helst! Det är en sån underbar känsla att ta sig fram med egen maskin, att bara sätta en fot framför den andra och ha lite fart. Jag älskar det. 

När jag först fick min diagnos googlade jag en massa om hur jag skulle träna och så vidare. Jag kommer inte riktigt ihåg varifrån jag fick informationen, men på något sätt blev det så att jag trodde jag inte kunde löpträna. Ingen större förlust var min första tanke, jag hade ju aldrig tyckt om det ändå. Men någonting väcktes. Vadå inte kan? Vadå inte borde? Det vägrade jag gå med på, att jag skulle begränsas på något sätt. Så jag snörade på mig ett par promenadskor jag hade hemma och gav mig ut. Vilken känsla det var! Vilken skillnad mot innan diagnosen, då jag alltid avskytt tanken på löpträning. Jag flög fram. Okej, flög är kanske en gigantisk överdrift, det var trots allt min första riktiga joggingtur på länge. Jag lunkade fram med tunga steg så långsamt att jag lika gärna kunde varit i en annan tidszon än de andra löparna. Men det kändes som jag flög fram! Det var en sån frihetskänsla att använda kroppen steg för steg, kilometer för kilometer. Och samtidigt var det en liten revolt. Helt ärligt var det som ett “fuck you” till reumatismen. Inte skulle den komma och tro att jag tänker begränsas till något. Sen dess har jag fortsatt att springa. Med extra stötdämpande skor (jag dumpade promenadskorna), undviker utepass när det är för kallt och inte när det gör för ont. Då blir det annan träning. Men jag återgår alltid till löpningen. 

 Nu vet jag att ALL träning är bra och är halva behandlingen när man lider av ankyloserande spondylit (tidigare bechterws). Och så länge jag mår bra av att springa kommer jag fortsätta göra det. Så länge jag kan gå tänker jag springa. Jag älskar känslan av farten, ljudet av mina steg mot marken (eller hög musik), att tankarna får vandra fritt eller inte alls, fokus på en fot framåt. Jag älskar frihetskänslan. Och framförallt så älskar jag min lilla revolt mot reumatismen. Det känns som att för varje steg fram visar jag sjukdomen vem det är som bestämmer. Och det är inte fröken ankyloserande spondylit, utan jag. 

sites/default/files/image1_4.JPG

sites/default/files/image3.JPG

sites/default/files/image5_0.JPG

 sites/default/files/image4_0.JPG


Inga kommentarer

Stängt för kommentarer