”Du kan inte springa dig ifrån det här”, sa företagsläkaren när jag diagnostiserades med utmattningssyndsrom. ”Nej, jag kanske inte kan springa ifrån, men jag kanske kan springa med” tänkte jag och så blev det.
”Du kan inte springa dig ifrån det här”, sa företagsläkaren när jag diagnostiserades med utmattningssyndsrom. ”Nej, jag kanske inte kan springa ifrån, men jag kanske kan springa med” tänkte jag och så blev det.
Min löpning hamnade i visst fokus under tiden jag var sjukskriven och i min rehabilitering via företagshälsovården. Inte på ett positivt sätt utan snarare lyftes det fram som ett skäl till min utmattning. Kanske kan det vara så, ingen har ju facit, och många delar samverkar när man blir utmattad. En annan trolig tanke är att just löpningen såg till att jag klarade mig så pass bra ändå. Tack vare löpningen har jag en fysiskt god grund, styrka och kondition. Löpningen var även ett starkt motiv för att leva sunt i övrigt (försöka sköta sömn och mat, vara måttlig med alkohol mm). Faktum är att under en tid var löpningen min enda paus. Det var den enda stund på dygnet som jag inte tänkte på jobbet. Det var när jag sprang som jag mådde lite bättre, som hjärnan fungerade och som jag kände att jag hade näsan över vattenytan.
Så jag fortsatte att springa under min sjukskrivning. Inte som mina vanliga pass, nej, jag bara sprang! Sprang i skogen, kände andetagen, rytmen o stegen, armpendlingen, lättheten i utförslöporna, ansträngningen i uppförsbackar. Jag lät kroppen och dagsformen styra tempot och hade ofta ingen aning om tid eller distans. Rörelsen var det viktiga. Efter löpningen, när jag kom hem duschade, åt och sov jag. Jag gick tillbaka till det enklaste av det enkla, vardagen blev väldigt basal men rörelse varje dag blev oerhörd viktig för mig.
Parallellt med min sjukskrivningsperiod blev det i media stort fokus på träningens betydelse i förhållande till psykisk hälsa, bland annat genom Anders Hansen (överläkare, psykiatriker och författare till bland annat boken ”Hjärnstark”). Läs lite mer om det här eller här (eller så knatar du iväg och köper/lånar boken). För egen del är jag helt övertygad om att löpningen var en stor hjälpsam faktor för mig för att komma tillbaka. Hade jag inte haft löpningen hade vägen varit längre och svårare. Vissa dagar var löpningen den enda som kunde lindra oroskänslor, stresspåslag och spänningar. Samtidigt jobbade jag mer med avslappning och mindfulness och ibland blev det till en fin kombination ute i skogen.
Hade jag inte varit en van löpare hade det kanske inte funkat att börja springa i just detta läge. För kroppen och hjärnan var så trött, trött, trött (och samtidigt rastlös, stressad och orolig!). Kanske hade promenader varit lämpligare då. Löpningen var samma rörelse som jag var van vid, men intensiteten, tempot och längden var på en mycket lägre nivå än tidigare. Från att träna intervaller, tröskelpass, långdistans med ambition om tider och distans utgick jag helt enkelt från att lyssna på kroppen. Jag sprang dessutom alla mina rundor i skogen – det var också viktigt. Jag följde skiftningarna i naturen under dagar, veckor och månader; från de första gula löven till den första mjuka snön. Ibland stannade jag och lyssnade, blundade, kände…
I backspegeln kan jag även konstatera att det var via löpningen som jag fick mina första signaler om att något var på tok. Jag kunde helt plötsligt inte springa intervaller längre. Det gick inte att jobba med hög puls. Kroppen kunde liksom inte stå ut med det utan signalerade till mig genom att sluta! Ja, kroppen la liksom bara av när pulsen blev för hög. Kraften tog slut.
Löpningen är viktig för mig. Den är en del av min identitet, en del av min sociala tillvaro, det är en del av min livslust och högt upp på ”viktiga fem-lista”. Att välja bort löpningen i en period då jag inte mådde bra hade kanske lett till andra negativa konsekvenser. Jag är glad att jag inte lyssnade fullt ut på de ”professionella hjälpare” som jag träffade utan vågade lyssna mer på mig själv i detta fall.
Så, min egen erfarenhet styrker forskningen som visar på betydelsen av träning, motion och rörelse för psykisk hälsa, både som förebyggande och som en del i en behandling. Däremot är det viktigt att hitta former som inte tar mer än de ger. Att hitta rörelse och träning utan alltför mycket krav. Är man i en ”downperiod” kanske bara tanken på att gå på gymmet eller att sitta i en spinningsal med hög musik riskerar att hålla en kvar i sängen.
Gör det som är enkelt! Gör det som är lagom! Lyssna på kroppen, våga stanna upp och vila om du behöver, eller om du vill, men fortsätt träna!