Viktlöshet

Med lite distans till förra veckan och helgens utmaningar har jag börjat landa lite igen.
Kroppen skriker inte längre. Hjärnan börjar fungera som vanligt och ett lugn börjar så sakteliga infinna sig. Det här med vikt – vad är det för påhitt egentligen?

Vad heter du? Vad jobbar du med? Hur gammal är du? Vad tjänar du? Hur lång är du? Vad väger du?
Vissa av frågorna är mer provocerande än andra. I Sverige är ju de tre förstnämnda frågorna standard överallt. Det finns inte ett TV-program med deltagare som inte presenteras med namn, yrke och ålder. Vi behöver ett par parametrar för att snabbt kunna identifiera och kategorisera vår omvärld och våra medmänniskor. För ett par århundraden sedan var det  viktigare vad ens pappa jobbade med, vad ens make hade för efternamn och hur mycket tjänstefolk man hade.

När jag stod i kassan på Systembolaget igår så fick jag frågan igen; ”Hur gammal är du?”. Jag log mitt största leende, och sa snällt, glatt och klämkäckt; ”Jag är 36” – och så sträckte jag fram körkortet. Det är märkligt när man får den frågan för jag kan inte låta bli att fortfarande känna en millisekunds av osäkerhet. Som att jag blivit ”påkommen” med att försöka ljuga om min ålder.HEMSKA tanke! Mina tankar stannar; ”Är jag verkligen 36 – jag kanske är 22?”. Eller? Herren i kassan bredvid som var gammal nog att kunna vara min pappa gav mig ett medkännande leende och sa när vi möttes vid utgången; ”Det där kan man leva på länge – njut så länge det varar”.

Det här med siffror. Det är ibland så jävla viktigt. I förra veckan kämpade jag ju för att få de där siffrorna på vågen att visa det de borde. Ja, precis. Jag jobbade för att min kropp skulle anpassa sig till ett par siffror på ett mätinstrument. Ett mätinstrument! Precis som vi kämpar för att kunna springa snabbare så att vi ska kunna stänga av tidtagaruret på ”rätt tid”. Det som händer när den där milstolpen passerats. När ”drömtiden” och ”PB’t” är efter mycket möda och stort besvär – det vet vi alla! Då skall nya mål nås! Då gäller inte den tiden längre!

När man var 13 ville man bli 15. När man var 15 ville man vara 18. Sonen som nu är 120 cm och för varje år kan åka lite ”häftigare” attraktioner på Gröna Lund är nu inte längre nöjd med att vara tillräckligt stor för att kunna åka ”Lilla uppskjutet”. Nu är det nästa längdgräns som gäller. 130 cm. Han kommer inte greja det till denna sommar, tyvärr.

Vi är aldrig nöjda. Aldrig tillräckligt glada vid det vi har. Fy FAN vad jag är trött på att behöva mätas och kategoriseras! Förra veckans ”flash back” räckte gott och väl!
För till syvende och sist så vet vi ju alla innerst inne att den där siffran inte spelar någon somhelst roll. Den är inte DU! Den säger inget om vem du är, vad du kan, vad du vill! Den säger INGET!

”Jag heter Maria. Jag är 36 år. Jag jobbar som ansvarig för PMO (nej, jag orkar inte förklara vad det innebär så säger i korthet att jag är projektledare inom IT, det är enklare att förstå). Jag är 160,5 (mycket viktigt med den där ”komma fem” på slutet. Jag fick till det till ”161 cm” i mitt pass). Jag väger 62 kg’ish”. Och vet du – jag kunde inte bry mig mindre!

Igår var jag med sonen och hans skolkamrat på Bounce. Vi hoppade och skojade. Det var alltså ett antal timmar innan besöket på Systembolaget.

Jag hade mjukisbyxor och linne. Iförd ett par fula blå sockar med ”halkskydd”. Där och då var jag 7 år. Eller, kanske 10. Ledig från skolan. Men bäst av allt – för en timme var jag viktlös!

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.