Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Utsidan säger ingenting

Det är en klyscha, jag vet. ”Det är insidan som räknas”. Yadayadayadaaa. Vi kan säga det hur ofta vi vill, men ändå tycks det så svårt att förstå. Det är fortfarande så svårt för mig att förstå.

Den här bilden poppade upp i mitt Facebook-flöde. Det är 5 år sedan bilden togs. Det är strax efter att jag sprungit mitt livs första mil. EN mil! Det var på Blodomloppet i Uppsala, med min vän ”Super-Hanna” och hennes härliga gäng.


En knapp månad tidigare hade jag avverkat mitt livs första sprungna 5 km. Och jag var världens lyckligaste. Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara att springa så långt som en mil. Jag minns fortfarande att jag kom i mål på 63 minuter’ish. Jag minns att jag var något, bara en liten gnutta, besviken över att jag inte lyckades klämma mig ner under timmen – men var ändå så extremt nöjd och glad över att jag. JAG. Lilla JAG – hade klarat av att springa 10 kilometer. Jag vägde runt 53 kg. Jag hade väldigt lite styrka i kroppen men en jävla massa vilja. Både viljan och styrkan växte sig successivt starkare därefter.

Sista dagarna har jag fått väldigt många komplimanger. (Kanske för att värmen gör att man klär av sig och blottar mer av kroppen även ”utanför gymmet” än vad man annars gör). Ja, jag tar det numer faktiskt som komplimanger. Utsagor som; ”Du ser bitig ut”, ”Du ser krallig ut”, ”Vilka armar du har”, ”Du har ju nästan rutor på magen”…mm. Spontana kommentarer från människor jag inte känner, eller enbart känner ytligt.

Med nästan 10 kg mer ”i bagaget” (ja, eller på vågen) springer jag idag milen betydligt snabbare än jag gjorde den där första gången. Jag har fått byta träpinnen (aka ”kvastskaftet”) mot betydligt tyngre saker. Mycket har förändrats. Samtidigt finns det saker som inte gjort det.

Jag hatar fortfarande mina ben. Ja, utseendemässigt. Det har jag alltid gjort. De är inte det minsta vackra. Och det finns nog inget hellre jag skulle önska (och alltid har önskat så länge jag kan minnas) att jag en morgon skulle vakna upp med ett par asschyssta spiror! När jag var liten brukade jag fundera över om man kunde karva bort delar på dem. Nu är jag tillräckligt stor för att veta att det nog både i teorin och i praktiken faktiskt skulle gå.
Men vet du? Jag kan springa ändå. Och jag springer snabbare nu än jag gjorde för 5 år sedan. Och definitivt snabbare än för 5,5 år sedan då jag inte sprang alls. Någonsin.

Och något av det viktigaste som min träning givit mig är att jag börjat respektera mig själv – både på utsidan och insidan!

Ja, till och med jag tycker nog att mina armar ser rätt schyssta ut nu. Jag är nästan, men bara nästan, lite stolt över dem. Jag kommer aldrig bli stolt över mina ben. Men en sak är säker – jag kommer inte låta någon – någonsin få tala om för mig att mina ben inte duger som de är! Och särskilt inte jag själv! Och jag tänker inte låta dem begränsa mig i form av att jag inte ska känna lika stor rätt att gå barbent och visa upp dem när vädret tillåter bara för att de inte råkar passa in i ”normen”. För även om mina ben inte är vackra – så gör de precis det jag vill och det jag älskar! De tar mig framåt när jag springer. Och jävlar vad jag kan springa!

Och även om den är uttjatad, så är fortfarande en av de finaste texter jag vet Sinnesrobönen;

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden

Du behöver inte älska det du har – men det minsta du kan göra är att acceptera det!

Nu ska jag iväg och springa för lite välgörande ändamål igen!
Ha en underbar kväll!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras