Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Tyvärr – DU har alltid rätt!

Det här inlägget har jag filat på länge. Funderat på om det ens är värt att skriva det. Men jag gör det för att jag bryr mig om dig. Och framförallt för att jag vill att du ska bry dig om dig. Igår kom droppen som fick mig att äntligen få till det.

Ett av mina favorituttryck är; ”det svänger fort i hockey”. Jag vet inte ens vad det egentligen kommer ifrån, vem som sa det från början – men det är ett bra uttryck. Jag tänker inte skriva ett inlägg om hockey, dock. Jag tänker skriva om mig. Om dig. Om oss.

Det här med förebilder är svårt. En människa som på så många sätt kan inspirera och ”influera” kan lika tvärt tappa all trovärdighet och den värdegrund som man uppskattat så mycket. Medvetet eller omedvetet. Låt mig förklara.

Jag blir så innerligt glad av människor som står för vad de är. Vågar hylla sig själva – och andra. Står för de berg- och dalbanor som livet bjuder på, mycket utifrån sina egna känslor och relationen till sin kropp och sin egen identitet.

Vi ska hylla våra fantastiska kroppar som tar oss genom livet och dess vedermödor! Som låter oss uppleva och känna! Vill man dansa naken så ska man göra det! Låt hela kroppen flyga med. Visa upp den på sociala medier om det får dig att känna dig bättre! Våga vara #kroppsstolt och #kroppsnöjd! Jag vill också våga mer. Inte för att jag bryr mig om vad du ska tycka utan för att jag vill känna att JAG är OK för mig. Precis så som jag är. Jag har ju till och med som en ”utmaning” till mig själv 2018 bestämt mig för att våga vara mer ”naken”. Inte för att jag måste. Inte för att du ska hylla mig (och inte heller se ner på mig) utan för att jag vill ge mig själv det. Våga vara jag!

Så långt allt väl. MEN, det som för mig inte är OK – det är när vi börjar generalisera och framförallt bidra till att stigmatisera!
VEM tusan säger att det är ”mer rätt” för någon att visa upp sin stora dallrande mage än för någon att visa upp sin ”tvättbräda”? Vem säger att det är mer ok att stå och tala högt, vitt och brett om i omklädningsrummet medan man klämmer på hud- och fettvalken i sidan att; ”det här skulle man vilja bli av med!” än att göra detsamma även om hudvalken knappt går att få tag om? ”Du som är så vältränad…”, ”Men du har väl inget att ta av..?”.

Och nu var tydligen måttet rågat! Nej – för hur kan en ”smal” person ha rätt att lägga upp en bild – och framförallt ha mage att uttala sig om sin kropp på ett nedlåtande sätt – på ett sätt som skulle kunna uppfattas som att denne försöker påvisa någon slags ”verklighet”? En valk. Ett missnöje. Vad är verkligt? Vad är ”rätt”? Vad är ”fel”? Jag är tjock – så jag får tycka att jag är tjock. Men jag är inte tjock enligt normen så jag får inte tycka att jag är tjock. Och jag har inte lika stenhård tvättbräde-mage som han där – eller hon – så då är det ok för mig att klaga. Men där. Pang. Passerade jag gränsen så nu får jag inte längre säga nåt.

Det handlar om DIG. Det handlar om MIG. Vad sitter i MITT huvud och vad känner just JAG!? Vad ser JAG? Det är min relation till mig själv som spelar roll. Det är den relationen som gör oss sjuka. Som gör att vi slutar äta. Börjar plåga våra kroppar. Eller som för den delen får oss att äntligen börja älska oss själva. Och INGEN har mer rätt än någon annan att tycka, känna eller uttrycka något om min kropp såtillvida det inte är jag. Eller du om dig. Eller han om honom. Eller hon om henne. Eller hen om hen.

Tala inte om för mig att jag är för tjock för att kalla mig smal. Eller för smal för att kalla mig tjock. Är jag för svag och tanig för att kalla mig stark? Eller för stark och muskulös för att kalla mig svag?

Hjälp mig istället hjälpa mig själv att tycka om mig själv – precis så fantastisk som just jag är! Vi behöver nämligen hjälpa varandra med det. Oss själva och våra medmänniskor. För det är tyvärr som så  – att det som sitter i vårt huvud, den bild vi har om oss själva. Det är den som är sann. Det är den och endast den som betyder något. På gott och ont.


Det är 5 år mellan dessa bilder – ser du stor skillnad? Det gör iallafall jag! Men största skillnaden sitter inte på utsidan eller i antalet kilon jag orkar lyfta eller antal mil jag sprungit – den sitter på insidan! I mitt huvud!

Tack för ordet.

Och Sara Dahlström, du tappade just ett stort fan.

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras