Tillbaka till framtiden (eller nöjd att vara missnöjd)

Fredag. Den sista dagen på första arbetsveckan efter semestern är avklarad. Jag mjukstartade lite genom att arbeta lite hemifrån måndag, tisdag och onsdag för att vara tillbaka ”på heltid” från igår. Det som slår mig när jag avslutar arbetsdagen är; Herreguuuuud vad skönt det är att vara tillbaka i vardagen igen.

Jag var ganska förberedd. Hade hunnit läsa ikapp mailskörden, vara med på en del möten och få lite koll på kalendern inför hösten. Men också förbereda mig på – tiotusenkronorsfrågan – ”Hur hade du det på semestern?”. Vem mer än jag brukar då inleda svaret med; ”Fantastiskt! Ljuvligt på alla sätt och vis. Men…”

Ja, för det är ju just det där med att det liksom alltid måste komma ett ”men”. Bisatsen som liksom skall tydliggöra att du absolut haft det underbart, härligt och ljuvligt på alla sätt och vis. Men.

Fortsättningen på meningen brukar väl ofta bli; ”…men det är väldigt skönt att vara tillbaka på jobbet nu faktiskt”.  Följt av ett försynt;”…men det känns ju hemskt att säga så egentligen”.

Tillbaka i ”gamla hjulspår” och rutiner. Vi människor älskar ju rutiner. Precis som de flesta andra djur. Säga vad vi vill, men det finns någon form av ”mat- och sov-klocka” i oss alla som mår så ljuvligt bra av fasta tider eller rutiner. Och de flesta av oss skäms över att erkänna att det här ”förutsättnings- och kravlösa sociala umgänget och tillvaron” faktiskt ofta tär mer än det ger. Ledighet.

Det är lite som med att skaffa  barn. När man inte har det så längtar man efter det. När man väl har det förstår man inte varför i hela friden man skaffade sig några! Liksom – vart tog livet vägen?

(Hoppas du förstår att ovan är med glimten i ögat – det är klart att man aldrig ångrar sina barn!)

Men. Det här ”men:et” är också ett tecken och ett uttryck för något annat. Att det liksom inte är helt OK om man inte är liiiiiiite missnöjd också. Landet lagom-syndromet, liksom. Det får gärna vara bra. Men inte för bra. Och Gud nåde dig om du skulle råka vara fööör upprymd över något som kanske inte alls uppfattas som ”bra” enligt  normen.
Det är farligt att vara positiv.

Jag minns t.ex. reaktionen jag fick när jag strålande glad kom tillbaka till jobbet på måndagen efter min ”StrongWoman”-debut. ”Tjohoo – jag kom inte sist iallafall” – kvillrande glad – blev svaret på frågan från kollegorna på hur det hade gått. Samma sak när jag sprungit Womens Health 21K på en fullkomligt urusel tid i våras. ”Min sämsta tid någonsin”, svarade jag glatt på dito fråga. ”Men ändå är du så glad?”, fick jag som svar tillbaka. På ett överförvånat sätt. Nästan som att jag skulle säga det med ett glatt och positivt tonfall för att liksom övertyga mig själv om att det inte var så hemskt.

Men ska liksom inte vara riktigt nöjd. Man förväntas vara, åtminstone lite missnöjd för att vara nöjd. Och det resulterar i att man blir lite smått missnöjd (eller att omgivningen blir det) om man inte är missnöjd när man är lite nöjd.
Hänger du med?

 

Det kan liksom alltid bli liiiiiite värre. Eller hur? Hur bra dåligt det än är?

Nej. Jag har inte haft världens mest underbara semester. Jag kan radda upp en hel drös med anledningar till varför den kunde varit bättre. Men vet du? Det tänker jag inte göra. Utan jag tänker vara nöjd. Nöjd med att vara lite missnöjd. Och framförallt – EXTREMT nöjd med att vara tillbaka i framtiden – i det ”riktiga livet”. Hur har du haft det på semestern?

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.