Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Spöken

Tror du på spöken? Det gör jag. Hjärnspöken. Helt plötsligt dyker de upp, ibland som från ingenstans. Ibland lyckas jag bekämpa dem. Ibland misslyckas jag. Idag var en sån dag.

Sista långpasset inför maraton var planerat. 32 km skulle avklaras. Lätt som en plätt skulle det bli. Lugnt och skönt, 3 timmars ”myspys” i pulszon 2. Fint väder, med vätska och energigel. Alla utsatta kroppsveck insmorda med glidmedel (ja, du som också springer vet att just glidmedel är sjukt bra att smörja väl valda ställen med för att undvika skav). Solsmörja på. Allt förberett och klart!

Vid 20 km – trots att solen fortfarande stod högt och borde ha skrämt bort all världens spöken och gastar dök de lik förbannat upp – gav jag upp. Bara sådär. Mitt i allt. Bara stannade och började gå. Det är första passet på hela våren som jag inte fullföljt som planerat. Det viktiga nyckelpasset dessutom! Vilket nederlag! Eller..?

Vad var det som hände egentligen? Nu handlar det om att att analysera de där demonerna. Gå till botten med händelsen. Försöka lära mig till nästa gång. Lära känna min fiende, helt enkelt. Simon gav mig fyra frågor att försöka reflektera över och besvara;

 

Vad är mina drivkrafter bakom löpningen? Hur kan jag förhålla mig till tankar om misslyckande? Vad har jag lärt mig av dagens händelse? Vad gjorde jag bra under dagens pass?

Ja, Maria, vad är egentligen dina drivkrafter bakom löpningen? Svaret på det fick jag bland annat bekräftat på konferensen med jobbet under de två senaste dagarna. Löpningen är min kärlek. Min frizon, min ”idé-generator”, min glädjekälla, min bästa vän, min energikick, min stressreglerare, min terapeut, min inspirations- och motivationskälla. Ja, kort sagt, löpningen är så mycket för mig. Det kommer den alltid att vara. I glädje och sorg. I lust och i nöd! Tills döden skiljer oss åt (hoppas jag)!

Kanske just för att den är så viktig för mig så blir jag så enormt besviken på mig själv när jag ”sviker” den. Som idag. När jag känner att den ”bara” blir något som ska ”betas av”. Jag funderar över om det kan vara så att när jag nu under våren fått en ”nytändning” i form av spännande intervaller och ett löpprogram att följa och förhålla mig till, så har jag nog fått känna på en ny dimension av min relation till löpningen som jag nog inte riktigt på allvar gjort tidigare. Löpningen har blivit utmanande! Jag har pressat mig, pushat mig, svettats, plågats och njutit! Den har blivit omväxlande och ROLIG!
Dagens pass bjöd något annat. En nygammal utmaning. Att bara ”lufsa på”. Något som jag ju tidigare älskade och kunde göra i evigheters evigheter. Idag upplevde jag för första gången att min kärlek var riktigt tråkig! Idag skulle det bara nötas kilometrar. I samma tempo. Långsamt som attan. Fy tusan vad trist! Spöket som sakta men säkert började kika fram under dagens pass, viskade i mitt öra; ”Maria. Det här är TRÅKIGT! Varför gör du det här egentligen?”.

Det jag lärt mig idag är att vi förändras. Våra kroppar, våra drömmar, våra hjärtan, våra sinnen och våra mål. Och våra spöken. Mitt ”spöke” har blivit rädslan för att ha tråkigt med löpningen. Lite som den där filmen man sett tusentals gånger. Eller som låtarna man spelat för många gånger på ”repeat”… Min utmaning blir att lära mig hur jag ska göra för att hålla löpningen ROLIG! Omväxlande. Utmanande. Till och med på trista långpanne-pass.

Tänk om jag hade vågat mig på att utmana mig själv idag istället för att ”ge upp”. Vad hade hänt om jag där vid 20 km gett mig själv tusan på att lägga i en extra växel de sista 12? Istället för att lita blint på ”planen” och istället våga gå mer på min egen känsla? För vem känner min relation till min löpning bättre än jag..?

Jag tror att Simon förstod precis just detta. För när jag gick in för att se över om jag nu får en ny chans till ”sista långpasset” så hittar jag i programmet ett nytt pass på söndag. 15 km lugn löpning följt av 4×12 minuters-intervaller. Det, är nog precis vad jag behöver! Precis vad vi behöver. Nästa gång ska spöket inte ha min chans att ta mig! Mig och min älskade!

Come on, my love – get back up in the saddle – let’s have some fun!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras