Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Race report: Stockholm Trail 21K

Om man älskar det – då ska man göra det igen! Eller hur!? Och jag fick ju förmånen att springa Stockholm Trail även i år! Det går av stapeln PERFEKT en vecka efter Stockholm Maraton – världens bästa belöning! JAPP! Har du aldrig sprungit ett trail-lopp? Då ska jag berätta varför det är EXAKT det du ska göra!

Bara lyckan och stämningen på plats vid Hammarbyhöjdens IP. En söndag i juni. Och det är verkligen en familiär stämning! Marielle Larsson, kommer fram till mig där jag sitter och ”laddar som bäst” på konstgräsplanen en halvtimme innan start. Det är något färre anmälda i år än förra året. Kanske för den långa vintern som bidragit till att färre motionärlöpare hunnit träna ordentligt, orienterarna däremot som är de som kanske främst lockats över till traillöpningen, de håller igång även under vinterhalvåret berättar Marielle. Kanske är det senaste veckornas värmebölja? Motionärer såväl som elitlöpare tänker efter en extra gång innan de ger sig på att starta. Det syns även på resultatlistan – det är många som inte ens startade idag. Det var nog klokt.

Jag lyckas också fånga underbara banläggaren Åke Holmberg innan start. Han meddelar att banan är lite förändrad den första sträckan i år, samt att man valt att dela upp starten i olika grupper för att minska trängseln. Igår ägnade han och Marielle’s man dryga 11 timmar (!!!) åt att sätta upp de dryga 3000 (!!!) orangea snitslar som markerar banan. Det finns inte en droppe vatten på banan i år (alltså, sankmark, vattenpöl, lervälling) till skillnad mot förra året meddelar han. Det är knastertorrt! Och oerhört varmt i spåret. Och han ger mig tipset; ”Drick mycket  – och spring eller håll dig i rörelse- för står man still blir man uppäten av myggen”. Det känns ju lovande!?

Innan start kommer två välbekanta ansikten fram! Monica och Gunvor som jag hade den stora äran att springa tillsammans med förra året! I år har de även lyckats locka med sina respektive på äventyret! Så oerhört härligt att träffas igen!

(Notera hur fint vår ”nummerlappsserie passar!)

Förutom att jag saknade skylten med texten ”Jag tar det lugnt” (för att markera var det är lämpligt för oss lite långsammare löpare att ställa oss i startfållan) så bjöds det även på en annan nyhet. Åke hade kommit på den fenomenala idén att låta loppet starta med en klättring upp på Hammarbybacken! WOW! Jag insåg direkt att det här kommer att bli riktigt tufft i år. Med 28-gradig värme vid start och en riktigt, riktigt tuff inledning i form av klättring uppför Hammarbybacken så förstod jag att nu är det ”på riktigt”.På vägen upp möts vi av en funktionär som säger; ”Spring lugnt, fint och klokt”. Det blev mitt absolut bästa tips! Jag ska springa ”fint och klokt”!

Att springa 21 kilometer i skog – det är INGET att jämföra med att springa på asfalt! Det är något helt annat! Det är verkligen backe upp och backe ner. Över stock och över sten. Grenar, kvistar, ris och snår! Och knappt en upptrampad stig så långt ögat kan nå! Här behöver man använda hela kroppen! För, nej, det går INTE att springa uppför ett berg. Man behöver klättra! Och för att ta sig ner helskinnad behöver man hasa! Man hoppar, skuttar, fintar och trixar. Det är fantastiskt!

Och du vet ju, att jag alltid – ALLTID – springer med musik i öronen. Det gör jag INTE när jag springer i skogen. Här är det bara JAG och skogen! Jag och naturen! Timme efter timme – och jag ÄLSKAR det!

Jag njuter! Nej, det är inte njutning – det är själsliga multipla orgasmer! Jag insuper ALLT! Dofterna, ljuden, mina andetag och ljuset! Livet, världen – naturen!

Vid 12 kilometer hör jag funktionären meddela;  ”placering 120 – 24:e tjej”.  Då händer något! Jag hör mig själv svara ”Ojdå”, innan jag rusar vidare. Va!? Ligger jag så pass bra till trots att jag är ute och NJUTER!? När det inte alls är jobbigt!? Då växer hornen ut i pannan… Och jag njuter om möjligt ännu mer av att snabba på mina steg. För varje medlöpare jag passerar, för varje bekymmersfri klättring jag gör. Det här ju mer än underbart!

Vid 18 kilometer kommer jag ikapp en man som låg före, han tycks trött, sliten och säger; ”Det gör ju ont i vartenda muskelfäste”. Och jag hör mig själv säga; ”Kom igen, vi hjälps åt att dra nu sista biten”. Jag springer förbi, men jag tappar honom efter mig.

När jag når Hammarbybacken för den sista stigningen vid cirka 20 km så kommer jag ikapp en kvinna som säger; ”Nu vet jag varför man sprang Stockholm Maraton förra helgen – det var för att förbereda sig för detta”. Och ja, det har hon väldigt rätt i. Med denna olidliga hetta, en RIKTIGT utmanande och krävande bana så är Västerbron vid 30 km på maraton INGET i jämförelse med detta!

Uppe på krönet blir det ”vattenbad” (dvs. full hällning av vatten på hela huvudet). Sen spurt! Nu är det nerför – det är lätt, det är ljuvligt! Jag spurtar sista biten! Och jag slutar som 13:e dam in!  Vilken känsla! Nästan en kvart bättre tid än förra året  trots värmen!
MEN, det bästa av allt – med hur mycket energi kvar somhelst och inte ont någonstans! Inga blåsor – inget skav, ingen värk. INGET! Och jag har känt mig så stark, fokuserad och närvarande under hela loppet!

Det här, min vän, det är sann lycka! Det är glädje! Jag har nog aldrig cyklat hem så glad som idag. 3 timmar i skogen. I naturen. Med det jag älskar mest – löpning!

Och det bästa av allt – det kändes UNDERBART hela tiden och minst lika ljuvligt efteråt! Precis som ett riktigt bra knull!
(Får man skriva så!? Ja – det får man – om det är så det känns!)

TACK fantastiska Åke Holmberg för en om möjligt ÄNNU bättre bana än förra året! Tack Stockholm Trail för ett otroligt fint arrangemang med den bästa servicen längs med banan man kan tänka sig! Och tack Calle för att du hjälpt mig med den här kroppen – som verkar klara av typ vadsomhelt! Förutom att göra chin’s. Men det löser sig!

Lycklig och i mål! På min förmodligen absolut bästa placering i något lopp någonsin!

P.S. @Stockholmtrail – nästa år önskar jag mig verkligen ett ”Stockholm Trail – Winter edition” av Tomten! D.S.

4 kommentarer
    1. Vad roligt att höra, Marielle! TACK! Och på återseende nästa år hoppas jag! 😉 Kram, Maria

  1. Fantastisk race report och jag delar din entusiasm och kärlek för det där loppet! Jag försökte springa för snabbt i början och plågades hårt av värme, hög puls och uppskrapade knän. Men ändå. Trots att det var det jobbigaste jag gjort fysiskt, så hade jag ett ständigt leende på läpparna … längtar efter nästa år!

    1. Wohoooo! Härligt att höra, Johan! Då ses vi igen!? Kan ärligt säga att det är det härligaste lopp jag någonsin sprungit! Kör hårt! Kramar/ Maria

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras