Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

När det jobbiga blir lätt

Fasiken vad glad  – eller kanske snarare uppgiven – jag blir över alla fantastiskt fina kommentarer och reaktioner jag fått på mitt senaste inlägg, både här och på andra ställen! För visst är det härligt att vi är så många som känner sådan enorm träningsglädje men samtidigt också så många som upplever den stigmatisering som fortfarande finns kring träning i allmänhet – och de val man gör för att prioritera den i sin vardag i synnerhet.

Varför tycker inte alla att det är så ”naturligt” och roligt att motionera och träna!? Det borde ju vara det mest självklara i världen?

Jag tänkte att jag ska fortsätta lite på temat och börjar med att reda ut det här med motion kontra träning. Det tog ju mig typ 30 år att förstå skillnaden. Detta eftersom jag ju ”i mitt tidigare liv” inte ens motionerade. Så jag var tvungen att lära mig det först. Innan jag kunde börja träna. Nej, i ärlighetens namn så behövde jag nog till och med lära mig ”vardagsmotionera” innan jag lärde mig motionera och därefter senare träna.

Här är min, helt ovetenskapliga definition mellan begreppen.

Vardagsmotion – det är den rörelse vi får i vår vardag. Dvs. var dag (= varje dag). När vi rör oss som man ska. Man cyklar kanske till jobbet, promenerar till affären. Man klär av och på ungarna vinterkläder (hmmm…fast det kanske snarare borde klassas som motion när jag tänker efter?). Man bär matkassarna från affären. Man går uppför trappor. Man behöver inte bli svettig, men man kan ju råka bli det om man t.ex. springer efter bussen (vilket för övrigt dock inte räknas som motion enligt mig). Vi städar, plockar grejer, möblerar om…
Vardagsmotionen räknas knappt. En människa är gjord för att arbeta med kroppen – att röra på sig. Så att lyfta en soppåse från golvet är det minsta man kan begära att vi ska klara av. Eller hur?

Motionera – det är det vi gör för att ”behålla hälsan”. Det är det vi rör oss utöver vardagsmotionen. Att motionera kräver oftast lite planering och kanske också speciell utrustning. Vi packar med oss träningskläder – eller ombyte – för att kunna cykla eller springa till jobbet (eller kanske åka skidor om man har sådan tur!?). Detta eftersom att vi vet att man när man har som syfte och mål att motionera oftast vill bli (eller riskerar att bli) svettig. Vi gör det kanske ett par gånger i veckan med syfte att höja pulsen, ge kroppen en genomkörare och ha roligt. Vi spelar innebandy med polarna eller tar en lunchjogg med kollegorna.

Träna – det innebär att vi vi gör något för att förbättra oss på något. Vi kan träna på att prata franska eller bli bättre på det om vi redan kan det. Vi kan träna på att stå på händer, träna för att kunna lyfta tyngre eller springa snabbare. Du tränar för att kunna bli lite bättre på något imorgon än vad du är idag. Och oftast så har du någon form av mål med den aktivitet eller rörelse du ägnar dig åt.

Innan jag fyllde 30 motionerade jag inte. Ja, för det var ju tråkigt. Och framförallt så var det jobbigt. Jo, kanske att jag i perioder fick något ryck. Ja, som bäst (eller kanske sämst ) hade jag ju ett årskort på SATS i två år utan att nyttja det EN ENDASTE GÅNG. Tills jag tog mod till mig att säga upp det. Jag tog bilen dit. Parkerade precis utanför entrén- Gick in och gjorde slut.

Det är  så lätt att fastna i, när man väl nu råkar vara (eller ha blivit) en person som gillar att motionera och till och med träna, att man glömmer hur jobbigt det faktiskt kan vara när hissen inte funkar…

Det är en jäkla skillnad på; ”Åhhh, fy faan…det är 4 trappor upp utan hiss. Då måste jag ju gååå alla trappor upp. SUCK” (=inte roligt = jobbigt) och ”Nähäpp, ingen hiss – då blir det till att knata” (=varken eller). Eller till och med ytterligheten ”Tjohooo – fyra trappor utan hiss – jag springer så snabbt jag kan och ser hur fort jag klarar det” (=jätteroligt och lätt). Och det första uttalandet kommer, i 9 fall av 10 (jag vet – för jag var själv där) när man inte tränat på att vardagsmotionera. När man inte har basplattan. Det är jobbigt att röra sig. ”Vaddå, går det ingen buss dit!? Måste man gå 1 km?”. Det enkla är det svåra. Då, är det tråkigt att motionera. För då är det till och med jobbigt att vardagsmotionera. Och att träna…det finns ju inte ens på kartan! Och hur blir det roligt att motionera..? Jo. När vardagsmotionen blir lätt. Och hur blir vardagsmotionen lätt..? Jo. Man tränar på den.

Jag började ju med att gå. Gå. Gå. Gå. Det var så JÄVLA motigt i början. JOBBIGT! Och T R Å K I G T! Idag kan jag ju på ett sätt därför vara så innerligt glad för att jag fick ett barn som bara nöjde sig med att sova med ett möjlkstinnt bröst i munnen eller när vagnen rullade. Han åt upp mig – bokstavligt och bildligt. Och hade jag inte kunnat ha musik i öronen medan jag gick så vete tusan om jag hade stått ut. För mig blev vardagsmotionen träning. Varje dag samma sak. Gå, gå, gå… Efter ett tag var det inte lika jobbigt att gå. För varje dag orkade jag gå lite längre. Jag orkade gå lite snabbare. Sen fick jag ju ett hugskott och testade att springa… Ja, resten vet du ju vid det här laget. Ett par maraton senare liksom.

Vi drivs av olika saker. Vissa motiveras av att känna sig piggare, andra av att känna sig starkare eller kanske till och med av att bli lite kralligare, lite smalare, lite tajtare, lite snabbare eller helt enkelt bara av att kunna få känna att det blir roligt att träna. För det ÄR roligt!

Måste man träna? Nej. Måste man motionera? Nej. Men om man vill börja motionera mer än vad man gör idag eller kunna känna att vardagen blir lite lättare när hissen inte funkar så måste man träna på det. Genom att träna på att motionera. Man kanske till och med behöver göra som jag gjorde och träna på att vardagsmotionera. Först.

När du blivit lite, lite bättre idag än vad du var igår – då blir det nämligen roligt!
Oavsett om det handlar om att kunna lära dig laga sjötunga Walewska, knyppla eller prata flytande franska. Och för att du ska kunna bli bättre på det måste du göra det. Du måste träna på det! Man kan inte bli bättre på franska om man inte ens kan prata franska. Och man kan definitivt inte prata franska om man har munnen stängd.

”För att lära sig springa behöver man först lära sig att gå”

Det är lätt att glömma hur det behöver börja ibland.
Men jag behöver påminna mig själv om rätt ofta att jag var 30 när jag lärde mig att gå. Och jag var 32 när jag lärde mig springa. Undrar hur gammal jag är när jag lär mig flyga..?
Jag har ju när jag tänker efter faktiskt tränat hela mitt liv! YES!

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras