Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Love hurts

Jo, men nu är jag återuppstånden! Efter nästan en veckas total svacka – a.k.a förkylning from hell!

Det började redan i söndags. På långpasset. Det tog 8 km innan jag “kom ner i puls”. Efter en mil kände jag trycket i bröstet, i luftvägarna. På måndagens pass med Calle var det totalt stopp. 2:an på 97,5 kändes som 150 kg – MINST! 80 kändes eländigt. Sen tog kroppen stopp. Fanns inget kvar i de större muskelgrupperna. Helvete! Nu går det utför! Nu går kurvan ner. Eller så håller jag på att bli sjuk…

På tisdagen tog jag mig till jobbet. Med nöd och näppe. Som en skugga av mitt forna jag. Kutryggad och snörvlig. Vid lunch fick jag ge upp. Lämna cykeln och istället ta bussen hem. Jag var död. Wo(man)cold eller vadsomhelst – ingen ork. Nere för räkning. Och det ska sägas att det som du vet ska MYCKET till för att jag ska duka under – jag älskar mitt jobb och jag älskar min träning…

Så efter en vecka i soffläge, jobbandes efter bästa förmåga (bäst på morgon/förmiddag innan febern kom ikapp) gjorde jag idag ett försök att återuppstå igen ifrån det döda. Det fick börjas lite försiktigt med transportlöpning 4km till jobbet för att hämta cykeln som jag lämnade vind för våg när jag åkte därifrån i tisdags med bussen. Japp – så jäkla slut var jag att jag inte ens orkade cykla hem.

Därefter begav jag mig efter lite lunch idag till Sweden Barbellclub och deras “Strong Woman”-pass. Må det bära eller brista!

Det var jag. Och jag. Och Kalle (inte “min” Calle) och Joel. Wohooo! Vinstlott! Ett typ EGET pass med två rutinerade snubbar! På schemat stod “Atlassten”. Efter uppvärmning med “släde ToR (58 kg)” och “kast med liten (35 kg) boll” (35 kg slamball som vi kastade boll med till varandra) stod – 50 st lyft med atlassten upp på 120 cm.

Jag fick börja med uppvärmning med 35 kg stenen (mjuk slam ball’en). Jäkligt knivigt. Sen var det dags att för mig köra  50 st x 50 kg (de runda, solida och hårda atlasstenarna). Grabbarna körde tyngre. Och i tur och ordning drog vi igång. Joel påpekade att jag ju hade viss “förbättringspotential” gällande min teknik. För även om “grävskopan” (dvs. att jag greppar klotet under och sedan behåller samma grepp hela lyftet) kan funka på lite lättare vikter så blir det onödigt mycket tyngre och typ omöjligt på högre vikter och högre platåer. “Tricket” ligger i att våga växla grepp – att ha “klotet mellan benen”, armarna lyftandes rakt upp, sätta sig ner med klotet i knät och flytta UPP greppet! Helst med Joel och Kalles väl beprövade “wizard”-grepp (dvs. med armarna ovanför klotet, greppet ner mot klotets mitt) men åtminstone med “ekvatorgreppet” (dvs. armarna runt om klotet).

Och jäklar i min lilla låda – redan på första försöket får jag upp klotjäveln! Pjuh! Som jag ju förvisso lyckades med att lyfta 3 gånger från marken upp mot platån på “Mock and meet” men inte fick upp på platån. Tjohoo! Nu är det bara 49 kvar! Och efter nötande, nötande och nötande i en timme så känns det faktiskt helt ok. Och jag inser, som vanligt, att det handlar så mycket mer om teknik än om styrka. Klart att det hjälper att vara stark På dagens pass fick jag så mycket bekräftelse på att alla mina marklyft och knäböj givit mig rätt grund. “Bananryggslyftet” i början hade jag ALDRIG fixat för ett år sedan. Armarna gör inget annat än att bara “stabilisera” klotet. Det är rumpan, benen, magen och rygg/bröst som gör jobbet här.

Sakta men säkert räknade vi upp. Och det kändes som en sån jäkla seger! 2,5 ton (!!!) blev det totalt idag! 50 gånger 50 kg. Upp på en 120 cm hög platå. Sån jävla revancsh! Jag, Kalle och Joel! Vilken jävla lyx! Första passet är alltid gratis – och vilket jäkla pass! SÅ himla KUL!
Det här kommer jag göra om! Yes!
Och ja…”love hurts”. Eller, “souvenirer” som Joel kallade det… följde mig hem.

Nu är jag på tårna igen! “Löpintervallfasen” som jag suktat efter att dra igång med förra veckan fick vänta till nästa, och jäklar i min lilla låda – det finns verkligen inget ont som inte har något gott med sig. Jag har förvisso varit sjuk, inte varit på jobbet och inte tränat. Knappt rört mig. Men tusan vad jag laddat! Jag har fått massor med arbete gjort när jag kunnat vara sjukt (muahahaha) fokuserad och ostörd och den kroppsvilan jag fått hoppas jag ha genererat bra grund för såväl löpningen såväl som för styrkan. Det visade sig inte minst idag.

Det som inte dödar – det härdar“. Japp. Så är det! 😉

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras