Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

LHS – Livets Hårda Skola

Det här med att vara tacksam. Det är svårt, eller hur? Mycket vill ha mer. Vi vill vara snyggare, mer framgångsrika, gladare, lyckligare, rikare, starkare, snabbare och bättre. Och inte kan man väl vara nöjd när man egentligen inte ”lyckats med något”? Inte lyckats vinna – eller ens komma på pallplats i en ”Strong Woman”-tävling? Eller försämrat sig 20 minuter på sitt tredje maraton? Livet är hårt.

Och vet du. Så många som sett frågande ut när jag sedan i söndags sagt att mitt maraton i lördags var mitt i särklass BÄSTA trots att jag var 20 minuter sämre än förra året har jag nog aldrig mött! De har lett lite snällt. Lagt handen på min axel och sagt; ”Ja, med tanke på omständigheterna…”. Som att jag liksom inte skulle mena det jag säger. Och hur provocerade har folk inte känt sig när jag berättade att jag var ute och sprang dryga 5 kilometer i söndags som om inget har hänt? Eller när jag var med på träningspasset på jobbet i går och såg ut som att livet var ”lekande lätt”.

När man levt ett liv – ett HÅRT liv. När man blivit sviken, slagen, sett saker som ett barn aldrig ska behöva se och än mindre uppleva, gjort saker mot sig själv och mot sin kropp då tappar man kanske referensramarna. Jag vet inte, men jag inbillar mig att ALLA – ja, precis ALLA – även du som läser detta just nu, även om du kanske inte sagt det högt eller erkänt det för dig själv- har saker i ditt liv som du helst vill glömma. Som du ibland när du tänker efter fortfarande tvivlar på om de verkligen har hänt – eller om du drömt dem.

Det handlar ju inte om att vara bäst eller om att ha det BÄST. Precis lika lite som det handlar om att vara den som är bäst på att ha haft eller ha det sämst. Jag tror att ALLA – alla, även de som ser ut att ha det BÄST har haft det SÄMST!

Allt det vi visar upp  – det är ju oftast det som vi är glada och stolta över. Jag gör det – precis som alla andra. Och ja – jag är verkligen STOLT och från det innersta av mitt hjärta LYCKLIG över min prestation i lördags. Att jag kände mig stark, glad, lycklig men framförallt över att jag mådde så OFÖRSKÄMT bra under och framförallt efter mitt tredje maraton.
Men hur många mil i benen hade jag inte skrapat ihop dessförinnan? Hur många tiotusentals kronor och hur många tusensals timmar har jag inte lagt på min träning för att få en kropp som ska tåla och vara redo för påfrestningen? Två år med underbara Calle (stackar’n som han stått ut med mig cirka två gånger i veckan i evigheters evigheter nu) och nu sista halvåret då jag dessutom följt löpprogrammet med Simon via Löpskolan.
Jag säger därmed inte att det inte syns min på min kropp  än mindre att det ”inte känns” inuti att den varit med om både det ena och det andra som den verkligen inte förtjänar. Inget i livet är gratis. INGET! Jag har kämpat som ett jävla DJUR! Med SÅ MYCKET!
Och – livet är hårt – men glöm inte att det är hårt mot de HÅRDA!

Här kommer min älg-kompis från startfållan i mål. Falko! Han sprang sitt 250:e maraton, sitt 25:e iförd maskedaddräkt på 4.55.09. HAN, var lycklig! Tacka tusan för det! Och vem vet vad han varit med om..? Och vem bryr sig?

Det är svårt att vara tacksam, precis som jag skrev tidigare i veckan att det är svårt att våga vara NÖJD utan att för den skull behöva erkänna att ”allt är underbart alltid”. LHS – Livets Hårda Skola. Det är nog den viktigaste lärdom min mamma givit mig. Tillsammans med alla tårar, alla svek, alla sår, all smärta. Men allt tjat om ”LHS” hade hon tamejtusan helt rätt i.

MEN, nu kommer det viktigaste av allt –  det är är inte allt jag varit med om, utan på sättet jag tagit mig levande ur det och hur STARK jag blivit av att göra det som gjort mig till den jag är!

Och det är precis just därför. TACK VARE det som jag med sådan glädje konstaterat att jag inte (än) vunnit eller ens hamnat på pallplats på någon tävling. Jag har inte vunnit en endaste tävling i hela mitt liv när jag tänker efter. Och jag har inte ”pers’at”på marathon – utan till och med lyckats försämra mig 20 minuter! Wohoo! Och inte tagit mig under 45 minuter på milen, heller! Men FY FAAAAN vad jag känner mig bra ändå! Och det tänker jag fortsätta göra!

Och som Nadja Evelina skriver och sjunger så underbart;

Finns, så mycket saker att visa upp. Vad har hänt idag? Är du snygg och glad? Vi, är inte mycket att visa upp. Vi är imperfektion. Vi är kött och blod. Ååh, ingen vill se när vi bråkar, ingen vill höra våra skrik eller torka våra tårar.

Idag var jag beviset på en helt vanlig mamma. Jag hade helt missat (glömt/förträngt) att ta med en papperskasse till skolan vid lämninng igår som det så tydligt stod om i veckobrevet i fredags. Men det kanske var tur? För en papperskasse hade inte räckt. Personalen uppmärksammade mig snällt och försynt idag om att de ”hjälpt” sonen med en sopsäck full med alla kvarlämnade skridskor, overaller, extrakläder, kvarlämnade matsäcksryggsäckar (som sprang på egna ben ut från skolan), teckningar med mera, som jag sedan snällt fick skämmas medan jag tog över axeln hem idag.
På fredag är det skolavslutning – då ska man ha med sig fika. Jag kommer köpa fika. Hemskt, va?

Jag är inte bättre än du. Och du är säkerligen inte bättre än jag. Mitt liv har varit hårt – det har säkert ditt liv varit också. Vi har alla våra bördor, alla våra sår, alla våra styrkor men också alla våra svagheter. Nu slutar vi jämföra, eller hur?
Vi är finast utan filter ändå!

Imorgon ska det firas Nationaldag! Det är härligt, eller hur!? Eller så skiter man i att fira. Jag kanske till och med struntar i att fixa håret. Det är HELT ok det också! 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras