Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

Långsamhetens lov

Tålamod. Det här med att låta saker ta sin tid. Det har nog aldrig varit min starka sida.
Och jag är nog inte ensam om det. Vi är väl många som vill ha resultat – NU. På en gång. Helst igår. Men, det finns nog få saker som är så utvecklande som att lära sig att ha just tillförsikt och tilltro i att det ibland behöver få ta lite tid att skapa bra och rätt förutsättningar för att få de resultat man vill ha. Och att få de att vara.

Den där resan jag gjorde i slutet av januari gav mig ju en sån enorm ”kick”. På alla möjliga sätt. När jag kom hem kände jag mig stark. Oövervinnerlig. Glad och ”orädd”. Jag ”spontan”-anmälde mig till ”Stora tjejlyftet”, gjorde löpanalys och VO2-max-test. Fick en ny träningsplan inför Stockholm Maraton och laddar också inför ”Stora tjejlyftet 2” i slutet av april. Ny roll på jobbet, förändringar på ”hemmaplan”. Ja, det rullar liksom på. I full fart kan man säga. Men mitt i detta hamsterhjul, som är så positivt på många sätt, så behöver jag ibland stanna upp och ha det där som jag är så genuint dålig på –  tålamod.

I en månad ungefär har jag nu satsat på att successivt öka på löpmängden inför löpsäsongen – men att istället för att fokusera på tempo och sluttid istället utgå helt från ett pulszonbaserat upplägg. Jag har tragglat på, övat på att hålla en jämn  puls i zon 3. Pass efter pass. Vecka efter vecka. Sänka pulsen. Stabilisera. Men öka antalet pass och kilometrar.
På gårdagens långpass, 130 minuter i pulszon 2 (!), fick mitt tålamod sig en verklig prövning. Alltså – pulszon 2 – vet du hur långsamt det är? Det är ett (för mig) tempo som är något högre än att promenera. Det är på gränsen så att det inte inte ens räknas som att springa om du frågar mig. Försöker man springa snäppet långsammare så går man. Så långsamt känns det. Eller snarare – det hade gått fortare att gå! I 130 minuter skulle jag alltså försöka hålla det tempot. Jag har nog aldrig i mitt liv blivit omsprungen och ”ompromenerad” så många gånger som under gårdagens pass. Varför i hela friden ska man springa så långsamt?


I morse fick jag svaret. Eller snarare – jag kände svaret. Eller kanske ännu närmare bestämt – jag kände det inte. Det var en fantastisk känsla! Jag kände mig stark. Pigg i kroppen! Det kändes inte på något sätt som att jag igår varit ute och sprungit en halvmara. Än mindre att jag dessutom sprungit en mil i fredags. Efter 3 mil på två dagar så kändes benen pigga, kroppen ”lätt och stark”. OCH inte nog med det – trots att jag ”drog på” så höll sig min puls nu i zon 3. Inte ens backarna sög musten ur mig eller höjde min puls avsevärt. I början av februari låg i princip alla mina pass (i snitt två per vecka) i pulszon 4.

Nu känner jag att jag börjar bli redo igen. Redo för en fantastisk löpsäsong! Och jag vet med säkerhet att det är ju såhär det ska kännas! Precis som på passet idag! Nu är jag på gång igen! Tusan vad tid det tagit och fasiken vad långsamt det gått bokstavligt talat. Men nu börjar det roliga! Och kanske är det här vägen mot mitt snabbaste maraton. Den långsammaste vägen. Genom att tåla mod, ha tålamod.

Vill du lära dig mer om pulszonbaserad löpning kan jag tipsa om Löpskolan.se där du också hittar olika träningsprogram baserat på pulszoner och just dina mål med löpningen. Kanske är det att kunna springa 10 km? Springa Lidingöloppet eller komma i mål på ett marathon – kanske på en drömtid? Programmen är gratis. Lycka till med dina löpningsmål och ha en fantastisk söndag! 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras