Inga fler ursäkter

Det här med ursäkter alltså. Satan i gatan vad bra man är på det ibland. Eller kanske snarare just jag, för att vara mer korrekt. ”Det var för kallt”, ”Det var för halt”, ”Det var så varmt”, ”Jag hade inte ätit ordenligt” (ok, den kanske faktiskt är lite relevant ibland), ”Det var dagen före mens”, ”Himlen var för blå”, ”Gräset var så grönt”…osv. Du fattar.

Nu har jag ju gett mig själva tusan på att det får vara slut med mina ursäkter och bortförklaringar. Gällande min löpning alltså. Jag älskar ju verkligen mina löprundor. De betyder så mycket för mig! Tid då jag kan vara ”ett med mig själv” och dessutom i lugn och ro springa runt i min egen lilla värld och lyssna på all sköns bra-dåliga-spellistor. Och det var ju just det där med…”i lugn och ro”. Jag älskar ju lugn och ro. Att ha det lite halvbekvämt sådär. Lagom. Och det har jag nu haft som ursäkt jag vet inte hur länge. Men precis lika många gånger har jag blivit frustrerad över att jag inte ”vågar ge järnet”. Ja, det skulle vara de sista två kilometrarna på förra årets marathon såklart. Som visade att det trots 40 sprungna kilometer fanns mycket kvar att ge. När de två sista kilometrarna var de snabbaste på hela loppet. Så – nu ska jag sätta mig själv på prov lite. Jag känner att jag är redo för det.

Förra veckan gjorde jag ju en löpanalys (som ni kan läsa mer om i inlägget

SE (LÖP)SANNINGEN I VITÖGAT – GÖR EN LÖPANALYS) och i tisdags följde jag upp det med en VO2-max (syreupptagningsförmåga) och laktat(mjölksyra)-test. Varför gör jag då detta? Jo – för att jag vill se vad jag går för! Vart går min gräns. Vad är faktiskt ”jobbigt” på riktigt för mig? Och vad är bara ”lite obekvämt”.

Så, tillsammans med Simon ForsbergLöpskolan.se där jag för ett antal år sedan gick i ”löpskola” så har jag nu ”utsatt mig” för dessa tester.

Så, hur gör man då ett VO2-max test? Jo, jag begav mig till Concept for life vid Globen i Stockholm. Det krävs lite utrustning och instrument för att göra denna typ av test. Man gör också testet utifrån den ”gren” man utövar. Dvs. man kan antingen cykla, springa eller exemeplvis ro. Förberedelser är också viktigt. Att ex. inte ”hålla på med några konstiga dieter” veckan innan testet, att känna sig helt frisk, att inte äta eller dricka kolhydrathaltigt senast tre timmar före testet och inget koffein. Behöver jag påminna om att det var fettisdagen i tisdags..? Grrr…

Iförd träningskläder får jag på mig två stycken pulsband under bröstet. Därefter ger Per, som är testledare, mig ett stick i fingret för att mäta min mjölksyranivå. Den är 1. Det är normalt förklarar Per. Man har oftast lite mjölksyra efter ”en dags traskande och arbetande”. Sen får jag hoppa upp på löpbandet och värma upp i cirka 10 minuter. Lugnt tempo. Prattempo.

Därefter kör vi igång testet. 4 minuter ska jag springa. Jag ska uppskatta i slutet av varje intervall på en skala 1-20 hur ansträngande jag upplever dels ansträngningen men också ”tröttheten i benen” (dvs. mjölksyran). Därefter – nytt blodprov. Nästa intervall höjs hastigheten. 4 nya minuter i högre fart, sen nytt blodprov. Proceduren upprepas tills jag nått en nivå som överstiger 4.0.
Sen får jag någon minuts vila, kan dricka lite vatten, och får också nu på mig en utandningsmask. Nästa fas i testet är ”fullt ös medvetslös”. Jag ska köra på så fort jag bara kan. Per kommer höja hastigheten varje minut, tills jag ger tecken att jag inte kan springa snabbare – då höjer han istället lutningen på bandet.
Det känns i ärlighetens namn väldigt märkligt att springa med en andningsmask. Jag ser hur pulsen ökar. Men efter 4,27 minuter ger jag upp. Ganska långt ifrån min maxpuls. Varför? Jo, det kändes helt enkelt inte som att jag hade ”motivationen” att pusha mig hårdare. Just där. Just då. All cred till Per – men jag gjorde väl bedömningen att han inte var; ”worth dying for”, och vem skulle hämta sonen på förskolan om jag kolade. Haha… Skämt åsido. Jag är nog en ”svår” person som kräver lite ”know me” för att veta hur man ska få mig att pressa mig till mitt yttersta.

Testresultatet var, trots att jag gav upp för tidigt, gott. Per går igenom resultatet och förklarar att jag har ett sk. ”testvärde” på 51 (vilket tydligen är bra även om det är en bra bit kvar till Charlotte Kalla’s dryga 70).

Det är kanske inte det enklaste att komma åt att göra ett sånt här test – men det är riktigt spännande och tillförlitligt (såtillvida man inte ger upp i förtid). Och, det kan också ge en bra indikation på dels var man ”befinner sig” och vad som krävs för att komma vidare till ”nästa nivå” – och det inte bara ur ett ”träningsperspektiv” utan främst ur ett hälsoperspektiv. 

Källa: Läkartidningen

Så – vad gör jag nu med resultaten? Jo, målet är nu att utifrån resultaten få hjälp av Simon att ta fram en ”skräddarsydd” löpträningsplan som förhoppningsvis ska hjälpa mig mot målet att kunna springa lite snabbare och lite mer effektivt! Hur bra låter inte det!?

Nu vet jag exakt vad jag behöver jobba på i min löpteknik och också hur och i vilka ”pulszoner” jag ska träna för att öka min kapacitet! Svart på vitt. Inga fler ursäkter – bara att springa fortare. Ha det lite jobbigare. Måste nog uppdatera mina spellistor..! Kul att Metallica får Polarpriset, förresten! Metal är alltid schysst att springa till. Nu kommer det dessutom kännas lite ”kulturellt” att ränna runt med dem i öronen.

 

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.