Fån och med då – från och med du

Fredag! Ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Jag kommer på mig själv, när jag vanan trogen trampar på genom morgontrafiken på cykeln, att tänka på hur härligt livet faktiskt är. Hur underbar känslan kan vara att bara ”vara” i stunden. Där och då. Här och nu. 

I samma andetag som jag kommer på mig själv att känna den känslan och tänka den tanken så kommer jag direkt att tänka på hur jag förändrats. Sakta men säkert har jag transformerats. Bit för bit. Två år med personlig tränare.

Fredag! Ännu en arbetsvecka lider mot sitt slut. Jag kommer på mig själv, när jag vanan trogen trampar på genom morgontrafiken på cykeln, att tänka på hur härligt livet faktiskt är. Hur underbar känslan kan vara att bara ”vara” i stunden. Där och då. Här och nu. 

I samma andetag som jag kommer på mig själv att känna den känslan och tänka den tanken så kommer jag direkt att tänka på hur jag förändrats. Sakta men säkert har jag transformerats. Bit för bit. Två år med personlig tränare.

Om man bortser från de rent fysiska framstegen så inser jag hur enormt mycket de här två åren givit mig i form av personlig utveckling. Hur mycket jag lärt mig. Hur mycket Calle lärt mig. Förmodligen långt mycket mer än han förstår själv…

Ok. För ett år sedan. Då hade vi kört ihop ett år. Jag (eller kanske snarare Calle) hade tagit mig från ”orörlig och svag löpare” till en löpare med (då) mitt första marathon och sedan också första Lidingölopp 30K i benen. Helt jävla otroligt egentligen. Vad hände liksom!? Lilla jag. Jag minns sedan hur coolt jag tyckte det var att jag lyckades ta min egen vikt plus ytterligare några kilo i marklyft. Där och då.

Det hade kunnat räcka för en ”check in the box”. Men som med mycket annat i livet – mycket vill ha mer. Jag ville ha mer. Mer av allt det som uppenbarligen fanns i form av ”outnyttjad kapacitet”. Hur jag hela tiden känt att det liksom funnits någon form av oupptäckt potential – en urkraft som liksom bara väntade och längtade efter att få ”pröva sina vingar”. Få komma till tals. Jag märkte att vartefter min kropp blev starkare, orkade mer så blev även jag starkare. Tryggare. Lugnare. Inte för att jag blev fysiskt starkare utan för att jag blev mentalt starkare. Bit för bit.

Så kom ju äntligen dagen för en tid sedan där jag presterade ytterligare en viktig milstolpe i min hittills ändå ganska korta ”träningskarriär”. Och som jag ju tjatat sönder. Att ta tresiffrigt i marklyft. Och hur häftigt jag än tycker att det är (trots att jag ju inte är dummare än att jag också inser att det tusan inte är en sån himla stor bedrift att den är värd att skrytas med), så är det absolut häftigaste ändå vad som hänt med mig mentalt under året som gått.

Jag kommer inte lägga upp några ”spänniga” ”före- och efter -bilder”. För även om bilderna visar på en rumpa som förflyttat sig en bit norrut sedan förra året, ett par starkare ben, en bredare och starkare ryggtavla och kanske, kanske om jag anstränger mig riktigt mycket en väl vald dag efter mensen när kroppen släppt överskottsvätskan, även en antydan till magmuskler där under ”mammamagshuden” så är de bilderna inte värda ett dugg. Inte ens i närheten så mycket värda som känslan av att vara stark. Stark på riktigt!

Mina största vinster, efter ytterligare ett år med min personlige tränare sammanfattar jag i form av:

1) Bättre självförtroende

2) Ett större lugn och en större tilltro till framtiden – en tillförsikt i att resor tar tid – för man lyfter inte 100 kg eller springer ett marathon ”bara sådär”. Kroppen behöver hinna med.

men sist och absolut inte minst…

3) Ensam är inte alltid stark! Vi behöver alla hjälp och stöd. Vi behöver omge oss med människor som gör oss starka. Som kan vägleda oss mot det mål vi vill nå. För det kommer dagar när man tvivlar. När vi är svaga. När allt man behöver – när den enda träning man behöver är en promenad. När man inte orkar. Det är då man behöver någon som hjälper en att plocka fram den där ”urkraften” som finns dold djupt därinne. Det är då man växer. Det är då som inte bara biceps växer utan även själen.

När jag hoppar av cykeln väl framme vid jobbet så är jag så innerligt lycklig.

TACK, Calle! Tack för ytterligare ett fantastiskt år!

(Och – till alla er som fortfarande tvivlar på om en personlig tränare är värd att investera i så kan jag bara säga – JAAA, det är värt det!)

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.