Dubbelt Så Stark! - En Stark Själ I En Stark Kropp

En andra chans

Jodå. Uppladdningen går bra. Och vilka kollegor jag har! De peppar och bidrar med allt som bara går för att jag ska hålla modet uppe inför imorgon! Tror många nästan är minst lika laddade som jag trots att det inte är de själva som ska springa. Fick t.ex. en riktig SUPERBOOST med rödbetor, gurkmeja och ingefära imorse av en mycket omtänksam kollega.

När jag hämtat ut nummerlappen igår på Kungliga tennishallen så landade jag lite mer. ”Det blir som det blir”. Huvudsaken är att jag kommer i mål – det är fortfarande ”målet som räknas” (som ASICS Stockholm Maratons slogan så fint och passande lyder). Jag har nu landat i att det är inte på loppet imorgon jag ska prestera min bästa tid någonsin. Jag ska givetvis göra mitt bästa, men jag måste klappa mig själv medhårs. Vara snäll, ödmjuk och framförallt vara rädd om mig själv. För, precis som jag skrev om i förrgår, så kräver de flesta utmaningar förberedelse. Och en hel del ”tur” i form av schyssta förutsättningar i övrigt. Förberedd är jag. Tur med förutsättningarna är mer tveksamt.

Jag minns mitt första sommarjobb. Det var på Karolinska sjukhusets hörselklinik. Mest satt jag i journalarkivet men två dagar skulle jag få hjälpa till i receptionen. Jag var 15 år. Många av patienterna var äldre (såklart) men även barn. Det var färre yngre och medelålders. Plötsligt, den där dagen då jag var utsläppt från arkivet att ”möta patienterna” så kliver väääärldens snyggaste kille in genom dörren till mottagningen! Han såg ut att vara typ i min ålder, det vill säga några år äldre (detta begav sig på tiden då man ville att killen gärna skulle vara lite äldre än man själv). Sköterskorna såg ju direkt på mig att ”det här var något för Maria”. Så, för att vara snälla och ”hjälpa mig lite på traven” så bad de mig följa denna ljuva yngling bort till undersökningsrummet som låg ett par korridorer bort.
Jag minns att vi pratade lite längs vägen. Oh, GUD så snygg och trevlig han var!
Väl framme vid rummet så knackade jag på dörren. Ingen öppnade. En lång stund av tystnad och upprepade knackningar väntade. Då säger han till slut väldigt vänligt till mig; ”Du, det står i och för sig ”El-central” på den där dörren du knackade på…”. Jag lovar dig – hade jag kunnat förvandla mig till en blöt fläck på golvet så hade jag gjort det. Jag minns fortfarande det här tillfället som ett av de mest pinsamma i mitt liv. Det har självklart kommit tusentals till efter det som dessutom varit betydligt mer pinsamma, men jag minns det här starkt. För det var så talande för uttrycket; ”You never get a second chance to make a first impression”…

Ja, den gången blev det ingen ”andra chans”.  Men igår plockade jag med mig en katalog från expo’t. Jag ska hitta ett annat maraton i år. Ett ”revansch-maraton”. Med, förhoppningsvis, mer humana förutsättningar. Jag ska tusan ha en andra chans i år att springa mitt bästa maraton. Det är jag skyldig mig själv! Det vill jag ge mig själv!

Imorgon ska jag springa, så bra jag bara kan utifrån de förutsättningar som är.
Kommer du och hejjar!? Håll isåfall utkik efter ett par vita kompressionsstrumpor, solbrillor, svarta shorts och svart sport-bh med en strålande GLAD och LYCKLIG Maria i som kommer springandes!

Kanske ska du också springa imorgon eller göra något annat utmanande? Isåfall önskar jag dig ALL lycka till men också med en liten tankeställare;
Vilka ”andra chanser” behöver du ge digsjälv att lyckas med det du vill uppnå?

NJUT av en underbar helg – det ska jag göra!

The only chance you regret is the one you didn’t take!

 

Inga kommentarer

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras