Som jag har väntat – och längtat – efter att den här dagen kulle komma! ÄNTLIGEN är den här! Alla gratulationer och uppvaktning till trots, så var det ändå inte min födelsedag som jag längtat efter – utan att äntligen våga mig på att springa igen! Ja, eller springa och springa. Jogga.
Jag ska erkänna att jag faktiskt varit lite orolig för att våga mig på att prova springa. Och jag har förhalat det en vecka. ”Tänk om jag får ont”, ”Tänk om det inte känns bra” och till och med; ”Tänk om jag inte längre kan…eller orkar”.
Så – det passade liksom bra att mentalt ställa in mig på att idag vad dagen med stort D. Idag, på min 37:e födelsedag så var det dags.
Som ett barn på julafton, i nya träningstights och fylld av energi drog jag iväg. Lördag morgon – det vankades match för ”bajen”-juniorerna.
Men, det kan inte hjälpas. Har Pelle sagt att jag ska springa på en fotbollsplan – då är det just precis det som jag ska göra.
Och jag valde med omsorg den låt jag skulle ”premiärspringa” till (URBRA! Klicka på bilden för att komma till låten på Spotify).
Springa långsida – gå kortsida. Förbi raderna med huttrande föräldrar, parerande bakom mål och för ”inkast”.
I 12 minuter och 43 sekunder var jag nog den lyckligaste 37-åringen på jorden! Jag kände ingen smärta i vaden – och med en målmedvetenhet som heter duga så lyckades jag ”hålla mig på mattan” och inte dra iväg för hårt – och inte heller springa längre än vad jag och Pelle kommit överens om.
När jag slängde mig upp på cykeln kände jag mig full av hopp! Jag kommer tillbaka!
Nästa anhalt för morgonen var Actic i Hammarby sjöstad. Halvvägs dit insåg jag att mitt glädjerus och iver att komma iväg och springa hade glömt cykelhjälmen hemma. Det händer typ aldrig. Men, från en cykel (utan hjälm) till en annan. Spinning stod på schemat och jag hann med att köra lite styrka innan.