Mitt maraton – med facit i hand

Beräknat förlossningsdatum närmar sig och lill-knodden kan egentligen komma närsomhelst nu. Jag försöker ta det hela med ro och tygla mitt inre nervvrak (det går sådär). 

BB-väskan är hur som helst packad och i går hade jag min första officiella dag på föräldraledigheten. Nu gäller det att vila och att ladda inför det här kommande personliga maratonet. 

Beräknat förlossningsdatum närmar sig och lill-knodden kan egentligen komma närsomhelst nu. Jag försöker ta det hela med ro och tygla mitt inre nervvrak (det går sådär). 

BB-väskan är hur som helst packad och i går hade jag min första officiella dag på föräldraledigheten. Nu gäller det att vila och att ladda inför det här kommande personliga maratonet. 

Jag har också skrivit ett romanlångt förlossningsbrev (ja, detta att hålla sig kort verkar inte vara min grej) som ingen på förlossningen förmodligen kommer ha tid att läsa.

Ett litet utdrag:

Vad är jag rädd för?

  • Att jag ska få panik av smärtan och glömma allt som jag har lärt mig på diverse föda-utan-rädsla-kurser och gravidyogapass och kniiiipa igen istället för slappna av i ansikte och bäcken och aaaandas ut smärta och bebis.
  • Att jag av någon anledning får en så pass långdragen, komplicerad och skrämmande förlossning så att den hamnar på den universella top-ten-listan för Världens värsta förlossningar. Att BB-personal inte bemöter oss med respekt/har tid och jag får säga RIP forever till min vagina och aldrig mer kommer att ha hopväxta, fungerande magmuskler. Och så vidare, i all oändlighet.

Vad ser jag fram emot?

  • Att äntligen få träffa vår bebis såklart!
  • Jag har redan våta drömmar om det där förlossningsfikat som en får när en är i mål, det verkar vara bland det göttigaste med att föda barn (utöver att äntligen få bebis på bröstet då). Apropå det äter jag inte kött, och vill därför inte ha någon eventuell skinka på någon eventuell smörgås. Allt annat äter jag med glädje.
  • Trots en del nojor och oro är jag nyfiken på, och tycker det ska bli en “rolig och häftig utmaning” att föda barn. Jag tycker kroppen är fantastisk som faktiskt kan baka till en hel liten människa och sedan föda ut hen. 

I övrigt kommer jag gå in för att lita på att kroppen och barnmorskorna vet vad de ska göra. Min sambo har också gjort en BB-playlist där bland annat min bästa skämslåt-som-en-blir-glad-av, Don’t Stop Believing med Journey, finns med. Jag menar, med ett sånt soundtrack – vad kan gå fel?

                                                ————————————————-

Inlägget ovan började jag skriva måndagen den 24 oktober (vecka 38), den första officiella dagen på min föräldraledighet, och hade tänkt skriva klart och publicera dagen efter. Men när jag vaknade den 25 oktober hade slemproppen gått (ja, det är i princip så sexigt som det låter) och ett par timmar senare började värkarna. Nu, knappt en vecka senare, sitter jag alltså här både med facit och bebis i famn.

Min förlossning hamnade tack och lov inte på tio-topp-listan för Världens värsta förlossningar, och min vagina är hyfsat intakt. Däremot var det bokstavligt talat ett riktigt tufft maraton, med en bebis som såg världen först den 27:e. Utmaning? Ja. Häftigt? Absolut.  Roligt? Nä. Men allt gick bra, och väl i mål fick jag äntligen hålla vårt fantastiska barn – och äta riktigt göttigt förlossningsfika.

Just nu handlar livet väldigt lite om träning (om inte en promenad till Hemköp räknas) och väldigt mycket om att byta bajsiga blöjor och mys-snusa på nykläckt barn. Återkommer alltså med fler blogginlägg först när vi hunnit landa i allt det nya.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer