Det här med råd och rekommendationer

Är det något som blev väldigt påtagligt för mig under tiden jag var gravid, så var det hur många oombedda råd och smärre föreläsningar en plötsligt blir föremål för (det, och att det plötsligt tycks vara fritt fram för kreti och pleti att kommentera ens kropp bara för att den bär på ett barn).

Är det något som blev väldigt påtagligt för mig under tiden jag var gravid, så var det hur många oombedda råd och smärre föreläsningar en plötsligt blir föremål för (det, och att det plötsligt tycks vara fritt fram för kreti och pleti att kommentera ens kropp bara för att den bär på ett barn).

Oftast är det ju de här råden sagda i all välmening och en kan ju ta det med en nypa salt och välja vad en vill lyssna på. Ibland vill en ju också ha tips och råd. Men det kan också bli problematiskt när något framställs som en allmän sanning, trots att det ofta är grundat i egna erfarenheter och föreställningar.

Att få uppmaningen “passa på och njuta och sova innan barnet kommer!” eller “alla gravida kan träna!” kan ju exempelvis upplevas som ett hån för någon som har en överjävlig graviditet med plågande foglossning, ryggont och sömnlöshet.

Som jag tidigare har skrivit om så vill jag – just därför – verkligen inte hetsa andra att bara köra på under graviditeten, med motiveringen att jag personligen kunde göra det och inte hade några fysiska krämpor. Inte heller att en “ska” eller “borde”.

Det här gäller såklart också post-graviditetsträning. Många känner sig pressade att gå ned i vikt efter en graviditet på grund av ideal, och träning blir ett jobbigt krav istället för något lustfyllt. Och även för de som vill komma tillbaka till träningen, och ser fram emot det, så har vi ju också olika förutsättningar för det.

Det beror på allt från hur mycket en tränat innan till hur ens kropp mår efter förlossning eller kejsarsnitt* och hur ens livssituation ser ut. Jag har exempelvis en bebis som ibland vill amma konstant. De dagarna är det en utmaning i sig att typ hinna borsta tänderna, än mer att promenera och/eller träna med Mammamage-appen (och en viss blogg hamnar därför heller inte högst upp på prioriteringslistan).


Jag tror nyckeln många gånger är att lyssna på sin egen kropp, göra det en kan och vill utifrån ens egna förutsättningar och att ta hjälp av experter snarare än att jämföra sig med andra eller lyssna på hobbytyckare. Sedan finns det såklart också allmänna rekommendationer, bland annat att en borde göra efterkontrollen hos barnmorskan innan en går på tyngre träning än promenader och knipövningar. Men det är just allmänna rekommendationer. Vissa behöver mer tid än så, andra mindre.

Personligen känner jag mig ganska fräsch i kroppen nu, såhär fyra veckor efter förlossning, och längtar efter att köra ett rejält träningspass. Men jag fortsätter enträget med att träna de inre magmusklerna och göra knipövningar, även om jag tycker det är ungefär lika spännande som att stirra på en bit trä.

Jag vill helt enkelt inte riskera att skada mig genom att köra på för hårt och tar därför det säkra före det osäkra och väntar med annan träning (lugn smygträning på crosstrainern undantaget) tills jag har gjort efterkontrollen hos barnmorskan, som är nästa vecka.

* Apropå kropp post-förlossning vill jag också passa på att tipsa om vettiga bloggar som tar upp det fortfarande tabubelagda ämnet förlossningsskador (vilket egentligen är värt ett inlägg i sig).

Bloggen Hejhejvardag har exempelvis skrivit dessa läsvärda inlägg:

 Lite urinläckage bara!

Prata om förlossningsskador eller ej

Bloggen Baking Babies, som handlar om kvinnohälsa, har också skrivit mycket om förlossningsskador. Ett par exempel:

Hur man gör för att få hjälp med förlossningsskador?

”Våga prata om det” versus ”skräms inte”?

Och så en krönika av Adam Tensta på temat:

 Varje år drabbas långt över 3000 kvinnor av förlossningsskador

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer