Så har vi Vårrusat!

Så var dagen för Vårruset här och förbi. Vårt lag hette Team Iron Girls, min tidigare PT Nettans fyndiga påhitt. Det är alltid kul med lopp och hela jippot runtomkring. Man blir liksom lite extra taggad av hela grejen och det märktes på allas tider. Vi pratade innan start om vilka förväntningar vi hade på oss själva och flera av oss överträffade våra förväntade tider. Jag överträffade min med dryga fem minuter och känner mig väldigt nöjd.

Så var dagen för Vårruset här och förbi. Vårt lag hette Team Iron Girls, min tidigare PT Nettans fyndiga påhitt. Det är alltid kul med lopp och hela jippot runtomkring. Man blir liksom lite extra taggad av hela grejen och det märktes på allas tider. Vi pratade innan start om vilka förväntningar vi hade på oss själva och flera av oss överträffade våra förväntade tider. Jag överträffade min med dryga fem minuter och känner mig väldigt nöjd. Ingen tid att skryta med, men löpning har aldrig varit min starka sida, så jag är väldigt nöjd med att jag nu sprang fem km på halva den tiden som jag sprang tjejmilen på när jag var 18/19. 

sites/default/files/IMG_5722.JPG

Otroligt härlig stämning och då det är över 28 000 brudar anmälda till de två Vårrusdagarna, så gissar jag på att det var lite färre än 14 000 st som sprang idag. Här har vi Iron Girls, från vänster min goa PT Jeanette Undseth, jag och min svulstiga biceps (?), Ebba von Sydow, Michelle George, Jenny (har missat efternamnet här) och Michelle Undseth. 

sites/default/files/IMG_5739.JPG

Otroligt peppade innan loppet här! Jag har sprungit 4 km några träningsrundor och jag vet inte om det var mitt psyke som ställde till det, men när jag passerade just 4 km, så var det som att kroppen tyckte att ”nämen då var vi klara då”. Sista kilometern var alltså rätt tung och i mitt huvud upprepades om och om igen ”det är ju för f-n bara fem km, vad är problemet?”. Fem kilometer är faktiskt inte speciellt långt! Här är vi alla Iron Girls och min fina vän Malin Karlstrand, som gjorde en grym insats. 

sites/default/files/IMG_5735.JPG

Malin fick en nervskada i sitt ben vid en diskbråcksoperation och har därmed konstant smärta och delvis ingen känsel i höger fot. Hon har aldrig förut sprungit ett lopp och tog sig igenom hela banan joggandes – utan att stanna och gå. Dagens största medalj går till Malin, som grät av både lycka och smärta när hon gick i mål. 

sites/default/files/IMG_5728.JPG

När Malin låg på sjukhuset, i ett skick som höll på att knäcka mig totalt, sade jag till henne att om ett år är det du och jag som springer Tjejmilen! Det var en ingivelse jag fick för att peppa henne i det elände hon gick igenom då och det är nu tre år sedan i juni. Startsträckan till att börja jogga var längre än vi hoppades på då, men nu är halvmilen avklarad. Vad säger du Malin, blir det Tjejmilen i år?

No Comments Yet

Comments are closed