De senaste två veckorna har jag inte lyckats frigöra tillräckligt med tid för så pass mycket träning som jag vill få till. Som jag har skrivit om tidigare får jag en liten överdos av irritation i kroppen om jag inte tränar. Detta gäller även sömn. Får jag inte tillräckligt så förvandlas jag till ett multimonster som bemöter motgångar med något slags atombombsliknande agerande.
De senaste två veckorna har jag inte lyckats frigöra tillräckligt med tid för så pass mycket träning som jag vill få till. Som jag har skrivit om tidigare får jag en liten överdos av irritation i kroppen om jag inte tränar. Detta gäller även sömn. Får jag inte tillräckligt så förvandlas jag till ett multimonster som bemöter motgångar med något slags atombombsliknande agerande.
Denna vecka fick ett morgonpass stryka på foten för att sömnskulden var för stor. Saker har ju sina prioriteringsordningar här i livet och det finns flera tillfällen då jag väljer bort en timmes extra sömn för att gå och träna, men har jag samlat ihop till sömnskuld finns ingen som helst vinning av att träna och så var fallet i onsdags.
Varningssignalerna för min del är när jag somnar sittandes. Alla som känner mig väl kan intyga att powernaps är min specialitet. Jag är _expert_ på att få till en liten tupplur när jag behöver det – oavsett vad som pågår omkring mig. Jag och Skalman har verkligen något gemensamt här. Han är mer noga med att äta på bestämda tider än vad jag är, men när sömnen vill komma till då har jag inte mycket att sätta emot. Jag vet inte hur många gånger jag har sovit i bilen på parkeringen utanför Coop eller utanför gymmet, jag kan somna vid middagsbordet (dock efter själva måltiden), vid skrivbordet, på buss/tunnelbana/tåg, ja höjdpunkten var väl när jag sov på Andys lekland. Detta ungefär två minuter efter att jag skrivit på Facebook “Barnens paradis, föräldrarnas mardröm – ljudnivån är på topp”. Givetvis var det med skämtsam ton, då även jag kan tycka att det är roligt att åka rutschkana med barnen, men så här kan det också sluta…
