Jag har verkligen aldrig varit stark på riktigt. Mycket ligger givetvis i psyket, men är rätt klen och framför allt armarna. I mig bor även en rädsla för att ta i och det gör ju inte saken bättre. Jag är helt enkelt rädd för att gå sönder och allt vad det skulle innebära därefter. Nu jobbar jag på att ändra mitt mindset för att kunna utveckla styrka, för det vore så vansinnigt coolt att känna sig stark.
Jag har verkligen aldrig varit stark på riktigt. Mycket ligger givetvis i psyket, men är rätt klen och framför allt armarna. I mig bor även en rädsla för att ta i och det gör ju inte saken bättre. Jag är helt enkelt rädd för att gå sönder och allt vad det skulle innebära därefter. Nu jobbar jag på att ändra mitt mindset för att kunna utveckla styrka, för det vore så vansinnigt coolt att känna sig stark. Helt klart är jag mycket starkare nu än för några år sedan, då jag har styrketränat rätt intensivt i 1,5 år.
Tidigare körde jag knäböj med en sämre teknik och inte med fulldjup och då tyckte jag att jag kommit upp i rätt tunga vikter – i jämförelse med mig själv. När jag nu ska gå ner hela vägen och ta mig upp igen har jag fått gå ner på en tredjedel av det jag tidigare hade på axlarna. Den känslan är inte helt positiv, även om jag självklart inser att jag får lära om och bygga på igen. Idag ökade jag på, så att jag åtminstone har hälften så mycket på stången, istället för en tredjedel av det jag tidigare hade och det är ju väldigt positivt.
Halvvägs igenom rätt många set kommer jag på mig själv med att känna mig lite fånig för att jag har så lite på stången. Dags att tänka om, sade jag till mig själv. Alla andra har fullt upp med sitt och jag är inte i universums fokus. De står sannerligen inte och tänker (vilket min hjärna först försökte inbilla mig) ‘vad gör hon som är här så ofta och sedan lång tid med sådär lätt stång?’. Om någon mot förmodan skulle tänka så, så har det nog mer med den personens egen självkänsla att göra än med mitt värde.
