Anorexi, bulimi, ortorexi – min egen nakna historia

 

Mina barn frågar mig ibland ‘om du fick välja, hur gammal skulle du vara då?’. De tycker liksom att jag borde vilja vara yngre. Antagligen för att de tycker att deras liv verkar roligare än mitt, men faktum är att jag tycker att det är härligt att vara i den åldern jag är. Idag är jag vis av en himlans massa erfarenhet och otroligt trygg i mig själv i jämförelse med hur det var för kanske 20 år sedan. 

 

Mina barn frågar mig ibland ‘om du fick välja, hur gammal skulle du vara då?’. De tycker liksom att jag borde vilja vara yngre. Antagligen för att de tycker att deras liv verkar roligare än mitt, men faktum är att jag tycker att det är härligt att vara i den åldern jag är. Idag är jag vis av en himlans massa erfarenhet och otroligt trygg i mig själv i jämförelse med hur det var för kanske 20 år sedan. 

sites/default/files/FullSizeRender (28).jpg

Tjejen på bilden är 18 år! Hon är väldigt vältränad och har förmodligen i andras ögon en rätt så perfekt och avundsvärd kropp – som många 18-åringar för övrigt har utan större ansträngning. Ett stökigt tonårsrum har hon också. Vad bilden inte visar är den extrema ångest samt tvångstankar som gömmer sig på insidan. 

Jag gissar att denna historien börjar runt 15 års ålder. Jag började få kvinnliga former; smal midja och lite runda höfter och rumpa. Någon plump kommentar här och där, kanske egentligen var menad som positiv, tog lite snett inombords och kanske några mindre minnesvärda och otrevliga händelser orsakade en känsla av obehag att vara i min kropp. Jag tyckte inte om den! Jag äcklades rent ut sagt av att det fanns fett under huden och då hör till saken att jag definitivt inte var överviktig när detta började, utan rätt slank. 

Vi kan kalla det kroppsfixering, absolut. Jag tycker dock så här i efterhand att det inte uteslutande handlade om hur min kropp såg ut, utan snarare att mitt psykiska mående som följd av det ena och det andra kanaliserades ut i ett tvångsmässigt beteende. Det kändes bra att “straffa” kroppen med att inte ge den mat. Mat kändes smutsigt och äckligt och så länge jag kunde avstå så kände jag mig på något märkligt sätt ren. Mina föräldrar ville givetvis att jag skulle äta och många heta diskussioner utspelades vid middagsbordet, vilket i sin tur gjorde ätandet ännu mer laddat. Ingen skuld till mina föräldrar i detta dock! De ville att jag skulle må bra och fick mig att äta ibland och min lösning på det problemet kan säkert vem som helst lista ut. Upp till badrummet på övervåningen och stoppa fingrarna i halsen. 

Under denna period tränade jag även tvångsmässigt till och från. Ibland fanns ju inte krafter att genomföra det, men många gånger tog jag mig ut med löparskorna på. Jag sprang och sprang tills magen krampade och jag föll ihop på marken i en kvidande krampande liten hög. Minns hur jag många gånger mer eller mindre fick krypa hem, för krampen höll så hårt i min kropp att jag inte kunde stå upp. 

En rätt mörk historia, som skulle kunna vävas ut i en mycket längre berättelse än så här. Slutsatsen av detta är ändå att många tror att det handlar om bantning som går över styr, vilket det säkert kan vara i vissa fall. Jag var dock aldrig överviktig och kan inte minnas att det fanns tankar på att banta, utan det kom någon annanstans ifrån. Jag vet inte om jag själv har svaret på varför, men jag har helt klart mina misstankar. Om något av mina barn skulle hamna i dessa tvångsmässiga beteenden skulle jag faktiskt inte veta hur jag ska hantera det. Ätstörningar handlar om tvångstankar, känslan av att vara i sin egen kropp och mycket annat, som inledningsvis kanske inte alls är kopplat till mat. 

Idag mår jag riktigt bra! Jag vet att det allra bästa sättet att hålla ångest och “dumma” tankar borta, är att ta hand om min kropp. Nu har jag hittat ett sätt att leva, träna, äta och förhålla mig till min kropp som fungerar och jag är stolt. Jag har vägt fram och tillbaka om jag ska skriva så här naket och öppet om det eller inte, men tänker att jag med detta kanske kan hjälpa någon där ute att komma till insikt. Det är ett viktigt ämne och det blev jag väldigt medveten om när en ung tjej i min närhet, som jag bryr mig mycket om, blev tvångsintagen för att hon riskerade att stryka med. Jag lyckades själv vända den onda spiralen då jag till slut blev rädd för att dö, men långt upp i vuxen ålder har perioderna med ångest och osund relation till mat kommit och gått. 

sites/default/files/FullSizeRender (29).jpg

Jag får ibland kommentarer om att jag är träningsnarkoman (oftast från personer som inte tränar och känner sig lite dåliga pga det) och det skulle jag i detta sammanhang vilja bemöta. Ortorexi, att tvångsmässigt bla träna extremt mycket, är inte längre något jag känner mig drabbad av. Jag tränar för att jag vill, för att jag längtar efter det, för att jag mår bra av det, för att bli stark, för att hålla mig frisk och (vilket verkar vara förbjudet i modern tid) för att jag tycker att det är rysligt snyggt att vara vältränad. Dessutom kan jag numer lyssna på kroppen och ställa in ett träningspass om kroppen säger ifrån, utan att få ångest. Det tvångsmässiga har jag lämnat bakom mig, så snälla sluta kalla det för narkomani när en frisk människa tränar mycket och finner glädje i det. Det är två helt skilda saker. För mer info, råd och tips för både sjuka och anhöriga se www.atstorningar.se.

Tack för ordet!

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer