Moskva Marathon, löparberättelsen

Nu har det gått två dagar sedan Moskva Marathon och jag tänkte delge hur det gick. Idag är benen lite stela men jag mår oförskämt bra.

Nu har det gått två dagar sedan Moskva Marathon och jag tänkte delge hur det gick. Idag är benen lite stela men jag mår oförskämt bra.

Vi kom till arenan där loppet skulle gå av stapeln rätt tidigt, vilket var tur för det var otroligt rörigt och svårt att hitta rätt väl på plats. Av de 27 000 anmälda skulle nog 80% springa 1 mil, och dem hade väskinlämning och start på ett annat ställe än vi som skulle springa 42 km. Det var alltså svårt att veta vart vi skulle och när starten gick stod jag fortfarande i toakö och vi fick jogga bort mot start för att hinna iväg med vår startgrupp. Men det gick bra och vi kom iväg väldigt bra, snabb start. 

Första milen gick superbra jag och Oliver sprang rätt snabbt, på kanske 4.45-5 per minut, snabbare än planerat. Andra milen drog brorsan iväg lite men det visade sig att jag låg ca 100 m bakom honom fram tills 21 km. Tidsmässigt låg jag alltså otroligt bra till halvvägs in i loppet och hade kunnat springa in på kanske 3.35 om jag fortsatt i samma takt. Jag kände mig verkligen i toppform och kroppen orkade hur bra som helst! Som ni ser på bilden nedan, tagen vid 2 mil, var humöret på topp och jag kände mig superstark!

Sen hände något med min mage och den vände sig totalt ut och in. Det är verkligen inte en känsla man vill få under ett lopp. Fem toabesök mellan 2-3 milen och 20 minuter försinkad var jag totalt slut och hade noll vätska eller energi kvar, allt jag drack eller åt rann igenom och jag fick sluta dricka och äta efter 25 km. Jag har aldrig varit med om något lika illa, och framförallt aldrig under ett lopp. Jag hade sån kramp i magen att jag fick jogga framåtlutad periodvis. Kan säga att jag hade tankar på att kliva av vid 26 km, men envis som jag är stapplade jag vidare.

Efter 3 mil gav magen med sig och jag kunde fortsatta i snabbare takt, dock började jag känna av vätskebristen och vid 35 km kunde jag inte tänka på något annat än vatten. Jag lyckades ändå jogga på men när det var tre kilometer kvar var jag väldigt nära att bryta ihop. Då sprang farthållarna på 3.59 ikapp mig och jag gav mig fan på att hålla deras tempo sista kilometrarna och komma i mål under 4 timmar. Jag har aldrig fått kämpa så hårt för att klara något som de där sista tre kilometrarna och när jag gick i mål och det var 500 meter till vätskestationen trodde jag att jag skulle svimma, haha! Här hade magen precis gett med sig och jag hade fått upp hoppet igen. 

Mitt första marathon var rena solskenspromenaden i jämförelse med det här, löparmage från helvettet och vätskebrist i 1,7 mil. Utan tvekan det jobbigaste jag gjort. Och ändå klarade jag det på under 4 timmar, det är jag väldigt nöjd med! Jag är inte ett dugg besviken eller bitter att jag inte nådde mitt tidsmål, det är sånt som händer och jag bet ihop, tog mig igenom det och sprang i mål ändå, det kallar jag kämparglöd och dicsiplin. Hade jag inte fått problem med magen hade jag kanske kunnat kapa 20-30 minuter, men det kommer fler marathons och det här är en erfarenhet, en jag gärna slipper uppleva igen, haha! Här har jag äntligen hittat storebror och fått i mig en liter vatten. Glad men trött! Jag filmade var 5 km under hela loppet, vilket jag ska försöka publicera en liten film av. 

No Comments Yet

Comments are closed