Ibland går träningsplanen inte alls som man tänkt sig.
Ibland går träningsplanen inte alls som man tänkt sig.
Kl 12 idag gick jag upp, jag hade ätit frukost redan men unnat mig att gå tillbaks till sängen efterråt. Det händer mig ungefär 3 gånger per år, och tyder oftast på att jag är rätt slutkörd. I vilket fall så hade jag bestämt mig för att springa 2 mil, och även lagt upp en bild på Instagram för att mentalt tvinga mig att springa passet jag planerat. Ett av de sista långpassen före Moskva Marathon. Jag hade satt på mig min Stockholm marathontröja för att känna lite inspiration och så stack jag ut. Ingenting kändes bra, jag var för varmt klädd för jag hade inte kollat vädret innan, hade fel skor och fick skoskav efter 5 km. Fel trosor som också skavde efter 5 km, ingenstans att lägga mobilen och fick hålla i den. Jag lovade mig själv att springa en mil och sen fick jag gå lite innan jag tog mig an mil 2. Men efter en mil sa det stopp, jag började gå, men kom aldrig igång igen. Och för mig skulle en sån sak kunna skapa ångest och dåligt samvete, men nej, inte idag. Jag vet ju vad den verkliga orsaken är, jag är ny på jobbet och har haft en tuff jobbvecka, är psykiskt slut och behöver återhämta mig. Just nu känns löpträningen som ett måste för att jag ska springa ett lopp. Jag väljer att istället för att få ångest över det släppa mitt mål på 3.45. Ibland kan man inte kombinera sin lifssituation med träningsmålen och då får det vara så. I värsta fall så åker jag på weekend till Moskva och bara tar mig igenom loppet, det blir trevligt ändå! Även om jag inte springer alls så kommer jag inte få dåligt samvete över det heller, Jag kan om jag vill, men nu vill jag helt enkelt inte. Det är för mycket jag måste avstå för att jag ska orka ha diciplinen att träna för att klara 3.45. Men det gör inget, jag kommer igen när det lugnat ner sig på jobbet! Nu är det 2 veckor kvar och jag ska vare sig jag satsar på snabbhet eller att bara överleva börja mina förberedelser med mat och vila.
