Så hur är man snäll mot sig själv då?

Ja, det måste ju bli rätt individuellt – vi är ju alla olika i de dumheter vi hittar på. För mig personligen handlar det om att sänka ribban – skippa prestationsångesten. Jag menar, det är ju inte rimligt att tro att jag ska kunna träna och äta mig till drömkroppen så här när jag närmar mig 43 – i alla fall inte utan att lägga resten av livet åt sidan och det har jag faktiskt ingen som helst lust med. Vägrar att sitta på hemmet när jag är 87 och tänka tillbaks på livet och inse att jag har spenderat livet med att ha dåligt samvete och ha tråkigt. Nej det är slut med det.

Ja, det måste ju bli rätt individuellt – vi är ju alla olika i de dumheter vi hittar på. För mig personligen handlar det om att sänka ribban – skippa prestationsångesten. Jag menar, det är ju inte rimligt att tro att jag ska kunna träna och äta mig till drömkroppen så här när jag närmar mig 43 – i alla fall inte utan att lägga resten av livet åt sidan och det har jag faktiskt ingen som helst lust med. Vägrar att sitta på hemmet när jag är 87 och tänka tillbaks på livet och inse att jag har spenderat livet med att ha dåligt samvete och ha tråkigt. Nej det är slut med det.

Min vara-snäll-lista ser ut så här:

  1. Sänka ribban och skippa prestationsångesten med träningen. Ja det är klart att jag skulle vilja få ihop minst 5 träningspass i veckan och ibland går det, MEN om energin tryter eller logistiken med jobb och familj inte går ihop då måste det få vara ok att träna 2 gånger. Det får inte vara något att må dåligt över. Mitt ”problem” är att jag lever ihop med en man som tränar varje dag i stort sett och då blir det min normal-kompass. Om jag då bara tränar 2 gånger en vecka, eller inte någon gång alls känner jag ju mig som sämst i världen. Så utmaningen här blir att utgå ifrån mig själv – alla är ju olika och jag kan inte jämföra mig med min älskade träningsfanatiker till man.
  2. Sluta komplicera kosten! Jag har under så lång tid haft konstigt matfokus – inte som en ätstörning, utan mer som en lite väl komplicerad inställning. Allt ska vara så jäkla svårt och krångligt. Istället för att bara äta mat, rakt upp och ner. Nej, det har varit utan kolhydrater, lågt GI, kaloriräkning, många måltider, få måltider, smoothies, juicefasta, bönpasta (nej det är inte gott!) osv. Man blir ju trött bara av att tänka på det… Hela tillvaron var som en enda lång tanke på mat – planering, vad ska jag äta, när ska jag äta, hur mycket ska jag äta, vad ska jag INTE äta. Och nej det är inte speciellt roligt. Jag är alldeles för gammal för att vara fanatisk så det är det slut med. Med det sagt, tycker jag givetvis att kosten är väldigt viktig och jag vill tänka på vad jag stoppar i mig men mer ur perspektivet att må bra än något annat.
  3. Lägg ner orealistiska mål och jämförelser med Victoria’s Secret modeller och 23-åriga fitnesstjejer. Hmm ja, här kommer min största utmaning tror jag. Att inse att jag aldrig kommer kunna träna och äta mig till en kropp som Gisele Bundchen eller Alexandra Bring… Eller jo det kanske skulle kunna gå, men herregud vilket tråkigt liv jag skulle ha (och vilket dåligt humör jag skulle ha konstant…). Jag är inte beredd att viga hela mitt liv till att träna och äta för att få den där ”perfekta kroppen” – det borde ju räcka att kroppen funkar som den ska? Så här måste jag ändra mitt mindset och jobba utifrån mina förutsättningar och givetvis försöka vara nöjd med den kropp jag har – den funkar ju faktiskt rätt så bra :-).

Ok, det här blir ju lätt som en plätt…!

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer