Min forna platta mage

Satt i min sköna brassestol häromdagen i solen och läste en bok. Sneglade ner på den lilla bulliga valken som envisas där vid midjan. Valken som får mig att inte riktigt trivas i bikini (om man inte har en sån modell där man kan vika upp kanten – de är toppen!). Fick lite ångest som vanligt – gillar inte valken. Började fundera lite…

Satt i min sköna brassestol häromdagen i solen och läste en bok. Sneglade ner på den lilla bulliga valken som envisas där vid midjan. Valken som får mig att inte riktigt trivas i bikini (om man inte har en sån modell där man kan vika upp kanten – de är toppen!). Fick lite ångest som vanligt – gillar inte valken. Började fundera lite…

När ska jag acceptera att jag inte kommer få tillbaks min platta, tajta mage från 20-årsåldern? När ska jag tycka att min mage är ok fast den inte är så där platt längre? När ska jag förstå att troligtvis ingen bryr sig om huruvida min mage är platt och fast eller inte…? Varför är det så svårt för mig att fatta att 20 år och 2 barn senare är det ok att inte se ut som den snärtiga och spänstiga 25-åringen från förr?

Jag vet faktiskt inte. Det är sjukt irriterande i alla fall. Till saken hör lite också att magen var liksom min grej förut. Jag har aldrig haft smala, snygga ben, men min platta mage kunde jag alltid lita på (den var faktiskt freakin’ perfekt!). På en av mina arbetsplatser fick jag till och med smeknamnet ”hon med magen”…vilket i sig ju är helknäppt.

Det handlar ju lite om att återskapa och acceptera bilden av en själv. Att förstå att saker och ting förändras med tiden för de allra flesta. Att våga släppa taget om den där bilden man har av sig själv från förr och omfamna den nya versionen som givetvis är minst lika bra – om än kanske lite gropigare och mjukare… Man blir väl inte en sämre person bara för att huden är lite slappare eller låren lite ojämnare? Men ibland är det väldigt jobbigt att släppa taget, för förändring kan vara tufft, även om den har pågått under 20 år…

Så jag tror det är dags att rensa ur garderoben och slänga de där magtröjorna och jeansen med låg midja och lägga undan förhoppningarna om att de någon gång ska passa igen (kanske också för att jag är 43 och inte borde ha magtröja oavsett platt mage eller ej…). Och framförallt tycka att det känns ok – så jäkla tröttsamt att gå runt och vara missnöjd hela tiden. Den här kroppen får fanimej duga som den är!

Så nu försöker jag skita i valken och koncentrera mig på min bok och det härliga vädret istället. Om valken har tur kanske den blir fin och solbrun också ;-).

Tjing!

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer