Löpning – here we go again

Så var påskhelgen till ända och våren verkar ha tagit paus i allmänhet. Cyklade ner till gymmet här i Vaxholm på eftermiddagen och önskade att jag hade tagit på mig skidglasögonen…

Snö i april

Så var påskhelgen till ända och våren verkar ha tagit paus i allmänhet. Cyklade ner till gymmet här i Vaxholm på eftermiddagen och önskade att jag hade tagit på mig skidglasögonen…

Snö i april

Våren är ju den årstid då många av oss börjar snegla på löparskorna. Det finns ju de som springer året runt i mörker, snö och kyla, men jag tror att de flesta väntar på att ljuset och värmen ska komma tillbaka innan vi snörar på oss löpardojjorna igen. Jag hade en period när jag faktiskt var en sån som var ute i snön med broddar och allt. Det var ett tag sedan…

Löpning för mig är ett nödvändigt ont. Jag brukar säga att man ska träna sådant man tycker är roligt för då blir resultaten bättre. Men löpningen är något som är bra för mig fast jag tycker att det är så sjukt tråkigt. Och jobbigt!! Jag är ingen löpare – så är det bara. Jag kommer aldrig springa maraton (och jag har verkligen inga sådana ambitioner). Jag kommer heller aldrig springa fort. Det har jag accepterat. Så varför fortsätta när jag uppenbarligen inte tycker att det är speciellt kul? Jag önskar verkligen att jag tyckte om att springa för det är en sådan perfekt träningsform för mig. Det är enkelt, effektivt och man kan göra det när som helst i stort sett. För mig handlar det om att löpningen gör gott för mig och framförallt för ben och knän. Så även om jag egentligen inte tycker att det är jättekul att springa så försöker jag ändå eftersom jag vet att det är bra för mig. 

För ett par år sedan startade jag en egen 100-dagarsutmaning där ett av målen var att springa en mil. Och det gjorde jag! En dag i maj sprang jag Strömmingsloppet här i Vaxholm, som helt ärligt måste vara ett av de jobbigaste loppen som finns. Jag tror att banan har med varenda backe i hela Vaxholm – och det finns en hel del… Sedan dess har jag inte sprungit särskilt långt igen. På sin höjd 5 km. Men nu är det dags igen att försöka komma igång.

Jag tycker att det funkar bra att köra intervaller så här i början innan jag orkar springa lite längre sammanhängande sträckor. Jag börjar med att växla mellan jogg och power walk och använder en app för att reglera mina intervaller. Detta är ett superbra sätt att komma igång och framförallt gör det att man känner att man orkar. Det finns ju inget värre än när man ger sig ut och ska springa och känner att man inte orkar så länge som man tänkt sig – då blir man ju nedslagen och känner sig värdelös och risken är väldigt stor att man ger upp eftersom det var så satans jobbigt förra gången. Intervallerna gör att man kan pressa sig själv alldeles lagom och samtidigt känna att det här klarar jag. Så är man helkass på att springa, som jag, så kan man börja med att t.ex. jogga 2-3 min och gå 1 min och så kör man det 5 omgångar. Successivt kan man sen öka antalet intervaller och tiden man joggar tills man känner sig redo att övergå till att springa lite längre. Det som är viktigt är att våga släppa taget om de små korta intervallerna sen och övergå till att springa lite längre. Men det tar vi när vi kommer dit. Nu har ju våren precis kommit igång, knappt. Mitt mål är att springa 5 km och att det ska kännas skönt och bra och det ska jag väl reda ut. Planen är att försöka få till någon typ av löppass 2-3 gånger i veckan och det hoppas jag ska ge resultat.

Tjing!

 

 

 

No Comments Yet

Comments are closed