Om stress, prestation och ouppnåeliga krav

Hej där!

Hej där!

Hur har ni det? Efter en vecka med på tok för lite och för dålig sömn, stress och en oro i kroppen tog jag mitt pick och pack och åkte hem till mina föräldrar. Och det är som lite magi att komma hem. Genast slappnar jag av på ett helt annat sätt, jag sover som en stock och känner en annan ro i kroppen. Bra återhämtning och uppladdning inför fortsatt intensiva veckor. Lägligt nog delade facebook med sig av ett blogginlägg jag skrev för ett år sedan, om stress, prestation och ouppnåeliga krav. Tänkte dela med mig av det inlägget även idag, eftersom det får åtminstone mig att stanna upp och tänka till lite. 

29 september 2015:

“Tänkte ta upp något som jag funderat en del på den senaste tiden, nämligen stress och prestationsångest. Att vi lever i ett samhälle där stress och höga krav är en vardag för många är väl egentligen ingen nyhet, men inte mindre viktigt att prata om för det. 

Jag har alltid varit en person som ställt höga krav på mig själv. Det är ingen annan som ställt dessa ibland orimliga krav, utan det har jag lyckats så bra med själv. Jag var väldigt ambitiös i skolan och hade höga betyg, jag var väldigt hård med mig själv när jag satsade på musiken och egentligen har det nog följt med mig i det mesta jag gjort. Ingenting halvhjärtat. Vilket egentligen inte alls behöver vara något dåligt, beroende på hur man förhåller sig till sina tankar. För mig har det för det mesta funkat fint. Jag känner inte att jag farit illa av att jag satsade mycket på skolan och musiken, det är snarare något jag är väldigt glad och stolt över att jag gjorde. Mina problem har legat mer i de sociala kraven på mig själv. Krav på att passa in, vara som alla andra, räcka till. Och bland dessa krav kom också mina ätstörningar in, vilket kanske egentligen inte är så konstigt. För mig var det nog till en början en tro på att “blir jag smalare kommer fler människor gilla mig”, vilket såklart är så fel det bara kan bli.

Det senaste åren har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv, jag har verkligen utvecklats enormt mycket, och jag mådde så fantastiskt bra både under och efter resan till Australien. Men de senaste veckorna har jag hamnat i en lite dålig spiral. Egentligen tror jag inte att det är så konstigt med tanke på allt nytt med skolan och flytten, men det är ändå värt att reflektera över. Jag gick in i pluggandet med ett brinnande engagemang, 100 % rakt på. Jag skaffade nytt gymkort, la upp en träningsplan och en plan kring kosten och kände att “nu jävlar händer det”. Och visst hände det grejer. 

I min fantasi hade jag tänkt mig typ det här; Hannah kliver upp klockan 06.00, pigg och utvilad. Kör ett svettigt konditionspass innan en nyttig frukost och sitter redo med plugget vid åtta-tiden. Pluggar intensivt fram till halv tolv, då det är dags för en liten bensträckare i friska luften. Därefter värmer hon en matlåda (som hon förberedde tillsammans med tio andra matlådor i söndags, nyttiga och bra) och äter den innan fortsatt plugg. Vid tre-tiden är det dags för en kaffe/kvarg-paus och därefter fortsatt plugg fram till 17. Dags för matlåda numero två. Sedan möter hon upp sin bästa vän för ett härligt pass på gymmet och endorfinfylld, stark och glad landar hon sedan i soffan med en kopp te och något nyttigt kvällsfika. Klockan tio sover hon sött.

Min fina plan gick inte riktigt som jag planerat. För det första gick pluggandet inte alls så smidigt och problemfritt som jag tänkt mig. Jag har inte orkat pluggat 8-17 varje dag, och ofta inte ens mer än två timmar i sträck utan paus. Jag har varannan timme känt att “fan, det här är ju lugnt”, och varannan; “det här kommer aaaaldrig gå” och bölat litegrann. All stress och alla funderingar kring pluggandet har i sin tur gjort att jag haft stora problem att somna. Att lägga sig i sängen och släcka lampan har blivit ångestfyllt eftersom jag känner på förhand att det inte kommer gå. Detta i sin tur har gjort att jag inte alltid orkat kliva upp den tid jag tänkt, eller så har jag gjort det ändå (på rent tjur). Allt det här har resulterat i att jag känt mig sliten och energilös. Jag har varit grinig och känt mig bitter, bitit på naglarna, tröstätit godis (och hatat mig själv för det), drömt mardrömmar och sånt som hör stress till. Inte alls det som var planen.

Allt det här hade ju egentligen varit okej, med en annan inställning.
– Fine! Jag orkade inte plugga hela dagen idag. Jag kan läsa lite på lördag eller ikväll istället. Det är lugnt. Jag var ju rätt grym som gjorde så mycket som jag gjorde ändå!
– Fine! Jag somnade inte klockan tio. Vilken tur att jag pluggar på distans, det gör inget att jag sover en timme 
längre! 
– Fine! Jag hann inte med ett träningspass idag eftersom jag valde att plugga istället. Det är lugnt, det är en dag imorgon också!
– Fine! Jag åt godis ikväll. Satan vad gott det var! Jag äter något grönt imorgon. 

Det jag vill komma till är att väldigt ofta är det kraven vi ställer på oss själva som gör oss stressade. Onödiga, orimliga krav, av vilken anledning? Visst grundar sig alla dessa krav någonstans, och ofta är det media och vår omgivning som är den stora boven. Men någonstans måste vi ändå stanna upp och inse att det i slutändan är vi själva som väljer hur vi ska leva. Och tro mig, jag VET att det är snudd på omöjligt att inte låta sig påverkas av allt runt omkring. Av tidningar, tv och sociala medier som bokstavligen skriker ut hur vi ska bete oss, se ut och vara.

Men något jag iallafall själv kommer försöka ta med mig är denna frågeställning;
För vems skull gör jag det här? Är det något jag mår bra av eller gör jag det av någon annan anledning? Är det värt det?”

Jag hoppas att ni hänger med i mina tankar, och kanske även ni får er en tankeställare. Jag har växt väldigt mycket bara sen jag skrev detta, och idag är jag mycket bättre på att hantera min stress och ställer inte heller lika hårda krav på mig själv. Men det är så lätt att halka in i det där ekorrhjulet, där ingenting man gör är tillräckligt, och då är det viktigt att stanna upp och ställa sig dessa frågor.

Stor kram till er!

//Hannah

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer