Ett eget ansvar

Hur ofta letar du efter den enklaste vägen? Hur ofta, med handen på hjärtat, letar du genvägar för att komma fram snabbare, få snabbare resultat eller bli snabbare färdig med någonting? Vi människor tycks alltid dras till dessa quickfix-metoder och genvägar för att få snabba resultat, istället för att låta resan ta tid, istället för att göra det ordentliga jobbet, istället för att njuta av resan. Jag är precis likadan själv. Eller har åtminstone varit likadan, den senaste tiden har jag dock börjat resonera lite annorlunda.

Hur ofta letar du efter den enklaste vägen? Hur ofta, med handen på hjärtat, letar du genvägar för att komma fram snabbare, få snabbare resultat eller bli snabbare färdig med någonting? Vi människor tycks alltid dras till dessa quickfix-metoder och genvägar för att få snabba resultat, istället för att låta resan ta tid, istället för att göra det ordentliga jobbet, istället för att njuta av resan. Jag är precis likadan själv. Eller har åtminstone varit likadan, den senaste tiden har jag dock börjat resonera lite annorlunda.

Många av de människor jag träffar i samband med min utbildning och i samband med mitt intresse för träning, kost och hälsa, förväntar sig någonstans att om de betalar för min tjänst, så kommer jag göra jobbet åt dom. Ett kostschema eller ett träningsprogram kommer göra jobbet, och de slipper engagera sig så mycket. Det är så långt ifrån sanningen som man kan komma. Jag kan lägga ner timmar på att individanpassa ett kostschema till just DINA behov och förutsättningar, men i slutändan är det bara du som kan göra jobbet. 

Varför har vi alltid så bråttom? Och varför, när vi har så mycket kunskap om vad som är bra för oss, gör vi ofta motsatsen? Vi har alla ett eget ansvar över våra liv, och jag tror att det är först när man inser det, som man blir fri. Det är ingen som kommer träna åt oss. Det är ingen som kommer välja bra mat åt oss. Det är ingen som kommer göra våra läxor eller skriva våra tentor åt oss. Det är vårt eget ansvar, och framförallt, vårt eget privilegium. Vi har möjligheten att bestämma över våra liv, och den dagen vi slutar gnälla över stort och smått och istället gör något åt det, det är dagen vi når våra mål och drömmar. Nu menar jag inte att vi ska sätta på oss ett stoneface och aldrig låta oss själva misslyckas, för det hör liksom till. Dagarna då vi bara vill gömma oss under täcket eller dagarna då vi tycker livet är bajs är liksom en del av resan. Men vi måste inse att vi själva bär ansvaret. Det kan vi aldrig lägga över på någon annan. 

Så här tänker jag: Ibland letar jag också den snabbaste vägen. Ibland, i vissa situationer, tycker jag det är värt att gena lite. Men oftast inte. Oftast får jag så mycket mer ut av att göra hela jobbet, lära mig hela läxan och framförallt njuta av vägen dit. Min kropp till exempel. Där har jag så länge jag kan minnas letat efter genvägar och quickfix. Inte längre. Jag vet att om det ska hålla livet ut så måste det få ta tid. Jag måste acceptera vart jag är idag, älska den jag är idag och ändå aldrig sluta sträva framåt. Min kropp, mitt ansvar, min resa.

Detta blev ett väldigt flummigt inlägg, men jag träffade en människa igår som verkligen fick mig att stanna upp och tänka efter, och jag ville dela med mig av mina tankar. Den här personen är en av de vänligaste, roligaste, smartaste och mest målinriktade jag träffat. Han är sjuk, allvarligt sjuk, men kommer aldrig någonsin ge upp sina drömmar, eftersom han vet att hans liv är hans eget ansvar. På många sätt är livet orättvist, och vissa människor får inte alls samma förutsättningar som andra, men det är ändå upp till var och en att göra det bästa av det. 

Detta är tankar jag skickar med idag, och jag hoppas jag väckt lite frågor och funderingar hos er.

sites/default/files/13282666_10154153697230420_2027646971_o_0.jpg

Ha en fortsatt härlig söndag! //Hannah

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer