Dags att riva fasaden

Fick mig en tankeställare häromdagen, när jag läste Sporthälsas bloggare Daniels inlägg som handlade om att som bloggare våga visa sanningen. Det är något jag ofta tänker på när jag skriver eller lägger ut bilder på min instagram. Hur framställer jag mig själv? Vilka signaler sänder jag ut?

Fick mig en tankeställare häromdagen, när jag läste Sporthälsas bloggare Daniels inlägg som handlade om att som bloggare våga visa sanningen. Det är något jag ofta tänker på när jag skriver eller lägger ut bilder på min instagram. Hur framställer jag mig själv? Vilka signaler sänder jag ut?

Det är så enkelt att bara skriva ut de positiva som händer, allt roligt man gör och alla framsteg man når. Men det är ju definitivt inte hela sanningen. Det är lätt att framställa sig själv som någon sorts superkvinna, som alltid är pigg och positiv, som älskar varenda träningspass och varenda tidig morgon på gymmet, som i ur och skur alltid har nära till skratt och till ett “jajamensan”. Det är inte lika lätt och naturligt att skriva om allt tråkigt och jobbigt. Hur fruktansvärt tråkigt det kan vara att springa ibland. Hur den fina och estetiska maträtten jag la upp egentligen var ett resultat av otaliga svordomar, ett uppskuret finger och ett skitigt kök. Fast ibland är ju det faktiskt sanningen. Och är det egentligen inte ganska skönt att få se sanningen? Att få se att vi alla är mänskliga med fel och brister och dåliga dagar? Jag ser mig själv som en väldigt positiv person, och jag har blivit väldigt duktig på att hitta det positiva i de flesta situationer. Men jag vill inte sända ut en bild av att jag är odödlig, världens gladaste tjej och aldrig gör några fel, för det är inte sanningen.

Så som Daniel skriver i sitt inlägg; det kanske är dags att riva ner dessa fasader vi bygger upp på sociala medier och visa att vi egentligen är jävligt mänskliga. Ibland går livet som på räls, och då måste vi få sprida den optimismen. Men ibland är livet skit och då måste vi få visa det med. Så är det för alla, och det är enbart väldigt osunt att försöka förmedla något annat. Det är det som skapar ohälsosamma ideal och känslan som många av oss bär på av att inte vara tillräcklig. 

Min sanning idag är att jag vaknade upp väldigt positiv och med en skön känsla i kroppen. Njöt av en lugn frukost och av att få slappa framför en film. Men sen blev jag ledsen. Ringde till mamma och grät, tröståt tre kakor och grät lite till. Nu känner jag mig rätt glad igen. Har en mysig eftermiddag och kväll att se fram emot. Men allt är inte svart eller vitt. Det går upp och ner, hela tiden, och det mina vänner, är den vackra sanningen.

 

 

sites/default/files/13010051_10154063096570420_979273981_o.jpg

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer