Träningstvång och beroende




I oktober 2015 åkte jag och en kompis till Turkiet för en väldbehövlig semester. Vi bå
da hade haft en tuff period så vi såg fram emot att komma bort och bara ha det bra på stranden i nio dagar. Ingen av oss hade varit utomlands på flera år och vi kände verkligen att vi behövde detta.

Resan blev på många vis helt fantastisk och det var så underbart att slippa all stress hemma och vi kunde glömma det jobbiga för en stund. Det var också så skönt att inte kunna vara uppkopplad dygnet runt och det fick mig att varva ner väldigt mycket. Jag hade dessutom precis fått jobb och tänkte att det var perfekt med lite semester innan jag skulle börja jobba.

När vi åkte till Turkiet så hade jag bott i Göteborg i fyra månader och som jag skrivit tidigare så hamnade jag i en svår depression med mycket ångest precis när jag hade flyttat hit. När jag mådde så dåligt var gymmet de enda stället som jag kunde må bra på. Gymmet blev min trygghet och där kände jag mig sedd. Gymmet blev min trygghet och det gjorde att jag var där väldigt ofta och körde väldigt många hårda pass (vilket jag gjorde även innan jag flyttade till Göteborg men inte riktigt på samma nivå).

När jag kom till Turkiet så tyckte jag att det var så himla skönt att inte behöva fundera på när jag skulle träna i veckan och jag behövde inte kolla gymmets app femton gånger om dagen för att försöka planera veckans träning. Jag blev så lättad över att inte ”kunna” träna eftersom mina känslor till träning och gym var ganska dubbla och på semester så tränar jag aldrig. Men efter att ha varit i Turkiet i två dagar så började jag bli så rastlös, stressad och det kröp i kroppen och ville bara till gymmet som låg tvärs över gatan där vi bodde (dit vi aldrig gick).

Efter två dagar var det som att jag kände hur musklerna bara förtvinade och förvandlades till fett.


Jag skämdes äver hur tjock jag såg ut på den här bilden.

Vi åt på restaurang varje dag och jag var säker på att jag hade gått upp minst fem kilo och jag kände mig så tjock. Semestern var jättebra men jag hade sådan ångest över att inte kunna träna och att inte kunna äta min mat. Så när vi kom hem kände jag mig så lättad över att kunna träna igen.

Nu tittade jag igenom min mobil och hittade bilder från Turkiet och jag var ju jättesmal då! Jag var smal både den första och sista dagen på resan men ändå så kände jag mig så tjock och när jag kom hem så började jag träna hårdare för att kompensera de nio dagarna utan träning.


Tjock?


Sista dagen på resan.


Några dagar efter vi kommit hem från resan. Inte jättetjock kanske.

Ibland är det svårt att se hur långt man faktiskt har kommit men när jag tänker på det så har jag inte längre ett fysiskt träningsberoende, jag tar inga tvångsmässiga promenader som jag gjorde under flera år. Nu reflekterar jag knappt över om jag inte tagit en promenad någon dag eller två. Men jag tycker att det är skönt när jag väl gör det. Nu blir jag inte fysiskt rastlös över att inte alltid hinna träna och jag kan lätt resa bort flera dagar utan att känna att jag måste träna.

Jag tränar mer och mer på ett vis som fungerar för mig och på ett vis som inte gör mig beroende. Jag har jobbat hårt för att bli av med mitt beroende eftersom jag vill kunna resa bort. I framtiden vill jag kunna åka på en långresa och det hade jag inte kunnat om jag hade varit tvungen att träna varje dag eller om jag bara skulle kunna äta min mat.

Någon försökte få mig i veckan och inse hur långt jag har kommit med mig själv, men jag svarade bara surt att jag inte alls har kommit längre än för två år sedan. Men jag vet att det egentligen inte är sant och då menar jag inte bara träningsrelaterade saker.

Jag har inte längre ett träningsberoende och nu mer tränar jag när jag vill det och jag kan hoppa över träningen. Precis så som jag vill ha det.

Inga kommentarer

Stängt för kommentarer